Langhorne Slim: Langhorne Slim

LANGHORNE SLIM
Langhorne Slim
Kemado/Border
Betyg: 8

Det är eld i den här killen.
   Langhorne Slim vet inte riktigt vart han ska ta vägen med all energi, allt det där som kliar som kan vara leda eller livslåga, men så länge han har vett och metodik nog att göra låtar av det ska vi vara tacksamma.
   Sean Scolnick, som hans riktiga namn lyder, är Philadelphia-filuren som numera håller till på Lower East Side-barer i New York och efter diverse skivbolagsstrul äntligen får ut det andra album som det tisslats och tasslats om en längre tid.
   Man kan förstå buzzen, här finns hur mycket begåvning som helst. Även om den än så länge inte är vidare sorterad eller redigerad, vilket för all del bidrar till låtarnas charm. När det i början av skivan pumpar på som bäst, med ett infernaliskt tryck såväl i sång som finurliga arrangemang, låter det som en adrenalinstinn Dylan kompad av ett frälsningsarméförstärkt Arcade Fire. Vindlande, kaotiskt, allt på en gång.
   »Restless« aspirerar rentav på att vara årets låt. På två maniska minuter och sjutton superintensiva sekunder får Langhorne Slim det mesta sagt om livets storhet, men även dess förgänglighet. Det korta kontrabassolot halvvägs in i låten klarar inte bara av att mjuka upp vilket stålsatt hjärta som helst, det belyser även med all önskvärd tydlighet att man nog bör ta tillvara på livets stora stunder, hur taniga de än först må förefalla – innan man vet ordet av är de ju borta.
   Ibland hörs det att han har fått sin skola i alfabetsgatornas nyfolksångarskrymslen, för att sticka ut i sorl och konkurrens måste man stundom hemfalla åt överspel och teater. Som tur är försvinner de flesta sådana tendenser i det allenarådande myller av idéer, espri och färgstarka låtar som just nu gör »Langhorne Slim« till det starkaste argumentet bredvid den låga dollarn att omedelbart boka en biljett till New York.
PIERRE HELLQVIST
2008-04-29