Animal Collective: Water Curses [EP]
ANIMAL COLLECTIVE
Water Curses [EP]
Domino/Playground
Betyg: 8
Kalendern visade hösten 2003. En dubbel-CD som återutgav deras två första alster landade på mitt skrivbord, strax efteråt strömmade Baltimore-bördiga ljud genom hörlurar.
Omedelbara reaktioner, min mest himlastormande kärlek fattade tonernas händer. Ystert, levande och eget skuttade vi alla vägen fram, en utforskande promenad jag önskade vore evig. Fotspår lades till fotspår och all annan konst förpassades tillfälligt till skrymslen och mörka vrår, jag hade funnit det eftersökta. Det enda viktiga, det som betydde mest.
Ja, Animal Collectives »Spirit They’re Gone, Spirit They’ve Vanished«/»Danse Manatee« tog verkligen över min tillvaro.
Himlastormande musikförälskelser har dock tendenser att leda till besvikelser. Runt hörnen väntar ofta mindre bra skivsläpp, utveckling åt fel håll. Artisterna kanske börjar babbla åsikter som man inte kan förlika sig med eller utföra handlingar som strider mot ens estetik.
Animal Collective, däremot. De har hittills aldrig svikit mig.
På en myriad plattor och via ett gäng olika sidoprojekt har ständigt genomsympatiska Avey Tare, Panda Bear, Deakin och Geologist bevisat att smältdegeln som utgör deras kreativitet fortfarande är vitglödgande. Allt de rör vid är värt att äga.
EP:n »Water Curses« är, förstås, inget undantag till ovanstående. Dess fyra spår spelades in samtidigt med »Strawberry Jam«, toppenfullängdaren som släpptes i september förra året. Liksom »Strawberry Jam« bjuder den också på en synnerligen fascinerande mix av euforisk pop och mer introspektiva alster. Titelmelodin är ett exempel det förstnämnda; galopperande avantcalypso med en melodi som väcker blommor och tinar marken. »Street Flash« får exemplifiera den andra ytterligheten; en långsamt växande, ekotyngd och av skrik garnerad hymn som både skrämmer mig och får mig att sväva i världsrymden. Mörkt lysande.
Kalendern visar våren 2008. Vandringsfärden fortsätter.
JOHAN JACOBSSON
2008-05-06
