Isobel Campbell & Mark Lanegan: Sunday at Devil Dirt




ISOBEL CAMPBELL & MARK LANEGAN
Sunday at Devil Dirt
V2/Cooperative/Bonnier Amigo
Betyg: 6

Om man hade bett ett datorprogram skapa musik utifrån förutsättningarna »ung vacker chanteuse möter äldre ärrad rockräv med basröst« och dessutom gett lite hintar om textinnehåll är jag säker på att man hade hamnat ganska nära »Sunday at Devil Dirt«.
   Den som hört Nina Lizell och Lee Hazlewoods tolkning av »Vem kan segla« från »Cowboy in Sweden« har en ganska god uppfattning om hur det ofta låter. »Where the Wild Roses Grow« med Kylie Minogue och Nick Cave funkar också bra som musikalisk referens.
   Isobel Campbell och Mark Lanegans andra album tillsammans är på ett plan väldigt förutsägbart, men på ett annat om än inte banbrytande så åtminstone otraditionellt.
   Det är nämligen den vackra unga chanteusen som är kreativ motor i sin egenskap av låtskrivare, textförfattare och producent. Rollen som konstnärligt kuttersmycke innehas av mannen med den onda blicken, tatueringarna och de vid mickstativet respektive scengolvet fastlimmade händerna och fötterna.
   Vid två tillfällen har jag sett Mark Lanegan live och snarare än fascinerats av hans röst (som är rätt fascinerande) slagits av hur erbarmligt tråkig han verkar. Stel som en pinne och med ett kroppsspråk som signalerar rädsla mer än att här står någon som man borde vara rädd för, den onda blicken till trots. I intervjuer verkar han uppfylld av bilden av sig själv som grungemonstret som äter journalister levande.
   Allt det här gör att jag har frågat mig själv varför i hela friden någon skulle vilja samarbeta med honom. Uppenbarligen har han andra kvaliteter än bara sin mörka röst.
   Men även om han nu hade varit en tradig skitstövel hade Isobel Campbell knappast kunnat hitta en lämpligare duettpartner. Inte minst med tanke på att varken Johnny Cash eller Lee Hazlewood längre finns i livet.
   »Sunday at Devil Dirt« känns mer som en genreövning än den »nakna« och »ärliga« platta som den lätt hade kunnat marknadsföras som, och att se den så är ganska befriande. Som genreövning är den dessutom alldeles utmärkt men som »naket« och »ärligt« album haltar det betänkligt.
JOHAN HELLSTEN
2008-05-06