Hem » Recension

Matmos: Supreme Balloon

tisdag, 6 maj, 2008, 15:15

SKRIBENT
Johan Jacobsson Franzén

MATMOS
Supreme Balloon
Matador/Playground
Betyg: 6

Vad kom först, koncepten eller musiken?
   En udda fråga vars svar varierar från gång till gång, från person till person. När det appliceras på Matmos – en duo som utgörs av San Francisco-borna M.C. Schmidt och Drew Daniel – är dock de flesta överens.
   Koncepten.
   Inte så konstigt, förvisso. Ända sedan 1998 och deras självbetitlade debutalster har ju Matmos bjudit på storartade skapelseprocesser och tankeväckande konst. De har bland annat samplat saker som fettsugning och gjort temaskivor om plastikkirurgi (»A Chance to Cut is a Chance to Cure«, 2001), de har omvandlat engelsk medeltidsfolk och tvåhundra år gammal americana till electronica (»The Civil War«, 2003) och de har skrivit tonala biografier (»The Rose Has Teeth in the Mouth of a Beast«, 2006).
   Klart sådant gärna lyfts fram i diskussioner, recensioner, artiklar. Klart sådant inleder, sätter scenen. Sedan följer en passus. Hur låter det, då? Jo tack, suveränt. Men för att återgå till de uppmickade operationssalarna…
   »Supreme Balloon« är Matmos åttonde fullängdare.
   Låt mig fortsätta upprätthålla traditionen.
   Konceptet denna gång är att frångå föregångarnas högtravande koncept och i stället fokusera på musiken, något som i Matmos kontext förstås känns väldigt konceptuellt.
   Eller som biografin glatt förkunnar: »[N]o kooky or abject objects were played percussively, no conceptual rubrics or philosophical syllabi are appended. (…) ’Supreme Balloon’ is an ALL SYNTHESIZER ALBUM.«
   Hur låter det, då? Jo tack, suveränt. Matmos har även fullständig koll på analogsyntharna. Spår av krautrockband som Harmonia och Cluster anas, spår av deras efterföljare Mouse On Mars likaså. Som lyssnare bjuds man alltså på ett mjukt sväng, små ljud och snällt svepande sjok.
   Men jag hoppas ändå att Matmos på nästa platta återgår till något liknande de uppmickade operationssalarna… När de skapar väldigt intellektuell pop är de nämligen utan jämlikar, på »Supreme Balloon« är de aningen en-i-mängden.
   Konceptet kom alltså först den här gången också.
   Nu med tillägget »tyvärr«, jämfört med förr.
JOHAN JACOBSSON
2008-05-06



Läs även gärna