Scott Matthew: Scott Matthew

SCOTT MATTHEW
Scott Matthew
Glitterhouse/Playground
Betyg: 8

Killen slog igenom när hans låtar dominerade ljudspåret till den omdiskuterade softporrfilmen »Shortbus«. Nu lär han få somliga spaltmeter för att producenten på hans första riktiga album är självaste The Streets-mannen Mike Skinner.
   Lite roligt, eftersom musiken som denne ukulelefantom till New York-inflyttad australiensare gör är softast tänkbara singer-songwriterpop. Scott Matthew (ej att förväxla med den brittiske singer-songwritern Scott Matthews) är rentav så mjuk, hyperkänslig och erbarmligt modfälld att man inledningsvis närapå känner sig provocerad. Man börjar sukta efter liv, rörelse och tåga – ja, egentligen vad som helst som bryter av mot detta nogsamt metodiska självömkande.
  Samtidigt inser man att stilbrott av dylikt slag skulle rucka hela den sublimt välarrangerade stämning som de facto gör skivan ytterst värd att stifta bekantskap med. Ger man dessa superspröda sånger rikligt med tid blir man flerfaldigt belönad.
   Till spridda pianotoner, en enslig cello, fingerknäpp i fjärran, spöklika skuggkörer och dämpade valthornsserenader arbetar sig Matthew och Skinner fram till en unik och egendomligt intim ljudbild – vida avlägsen de stökiga, East Village-belägna hål i väggen-hak som inspirerade stora delar av innehållet (det var för övrigt på en gaybar i de kvarteren som artist och producent fann varandra en yster afton). Som lyssnare dras man in i en värld som trots misären – »And as your last breath begins/you find your demon’s your best friend« – mest av allt, hur vrickat det än må verka, liknar drömsk och förtrollad.
   Till slut kan man bara kapitulera och medge att »Scott Matthew« faktiskt är en samtida Tompkins Square Park-orienterad milstolpe att sortera in jämte Ryan Adams »Heartbreaker« och Langhorne Slims just släppta självbetitlade album.
PIERRE HELLQVIST
2008-05-06