T-Bone Burnett: Tooth of Crime
T-BONE BURNETT
Tooth of Crime
Nonesuch/Warner
Betyg: 8
Man kan tycka att han har flyttat sig långt, långt från den musikaliska stund då han för precis fyrtio år sedan gjorde singeln »Paralyzed« tillsammans med Norman Carl Odam, »The Legendary Stardust Cowboy«. Tillsammans med The Phantoms »Love Me« är deras demonstrativt primitiva inspelning en av utgångspunkterna om man på allvar vill försöka förstå sig på genren psychobilly, med betoning på psycho. Och har man aldrig hört Odam och Burnett yla, vråla, gnälla och banka sig igenom den låten saknar man även en rejäl bit av den kunskap man behöver för att förstå livet i stort.
Galenskap har sällan tydligare illustrerats av musik.
Och även om T-Bone i dag gör betydligt mer musikalisk musik är han inte så långt från »Paralyzed« i sina tankar; han är fortfarande tydligt intresserad av att utforska den mänskliga existensens innersta hörn. Så här inleds »Tooth of Crime«:
»People tell me I look like hell
well, I am hell
I’ve got a torture chamber orchestra
in the Delirium Hotel
I’ve got an hallucination rattlesnake
to twist my skill thru
You’re my friend
but I’m gonna kill you«
Jag intervjuade honom för så där tjugosju år sedan för Aftonbladet och minns honom dock som en vänlig och sympatisk, väldigt fridsam man. Jag tror till och med att han talade vänskapligt om Gud. Han hade precis gett ut sitt andra album, »Truth Decay«, med existentiell rootsmusik som är lika träffande och omfamnande i dag som den var då. Hans karriär och gärning sedan dess har gett oss många exempel på hur han med obruten nyfikenhet navigerar mellan kärleken till det amerikanska musikarvet och fascinationen över de mörka, irrationella sidorna av mänskligt beteende.
Här jobbar han med ungefär samma musiker som han använde sig av när han producerade Robert Plant/Alison Krauss-albumet »Raising Sand«, med trummisen Jim Keltner och gitarristen Marc Ribot i frontlinjen. Hustrun Sam Phillips lägger sin lojt sensuella stämma till den outsägligt sorgliga »Dope Island«, en dystopisk kärlekshistoria innefattad i stor skönhet.
»Where yellow orchids bloomed
the land is scorched and doomed
The stars fell at our feet
but now the dice’s been cast
our vision fading fast
Where rivers run we go
our future black and cold«
Burnett har på senare tid, när han gjort musik i eget namn, ibland haft en tendens att göra saker och ting onödigt snåriga. Här återvänder han i viss mån till det enklare, rakare tilltal han använde på sina första skivor. Låtarna är skrivna under en tioårsperiod och de har alla sitt ursprung i Burnetts nära samarbete med skådespelaren, filmregissören och författaren Sam Shepard; en av dennes sjuttiotalspjäser, en självuppfyllande framtidsbetraktelse, har samma titel som det här albumet. Arrangemangen rymmer en dramatik man ibland nästan skulle kunna kalla teatralisk och både musik och texter speglar den lätt uppgivna, men också kärleksfullt humanistiska syn Shepard har vant oss vid i sina verk och rolltolkningar. Man hade verkligen velat höra några av deras samtal kring musiken och texterna.
Kombinationen är vinnande; »Tooth of Crime« ger oss ännu några fascinerande ledtrådar, om vi skulle vilja försöka förstå det mänskliga mysteriet. Och Burnett levererar dem utan att för en sekund ge avkall på sin strävan att involvera oss i det musikaliska mysteriet.
Sällan har en undergångsvision låtit så lockande.
LENNART PERSSON
2008-05-06