Neil Diamond: Home Before Dark
NEIL DIAMOND
Home Before Dark
Columbia/Sony BMG
Betyg: 3
När jag var liten brukade min bästa kompis mamma spela Neil Diamond högt på stereon. Vi satt inne i hans rum och kunde höra »Cracklin’ Rose«, »Sweet Caroline« och »Song Sung Blue« från vardagsrummet genom den stängda dörren. Jag tyckte inte att det var speciellt bra, men jag gillade att höra honom där och då. Det var som att det passade in. Den känslan har jag – tyvärr – aldrig fått någon annan gång eller någon annanstans av Diamonds musik.
I mina ögon har Neil Diamond aldrig varit en stor artist. Aldrig någon Dylan, Springsteen, Haggard. Inte ens någon Elton, Collins, Gilmour. Han har vandrat mittfåran framåt, gjort några habila hits och mer är det inte, gott folk. Mer är det inte.
Nu kommer Neils tjugonionde studioalbum, dock blott hans tredje under det nya millenniet. Precis som med föregångaren, 2005 års »12 Songs«, så är det Rick Rubin bakom spakarna. Någon, oklart vem, antagligen Rick Rubin, Neil själv eller en smart A&R på Columbia har letat efter en Johnny Cash-effekt. Man har inte lyckats. Precis som Cash är Diamond i slutet av sin karriär (han är sextiosju år) och här vill man få fram den ärrade rockerns sista pose. Det går inte så bra.
Att ens jämföra de här Rubin-inspelningarna med de fyra (eller blev det fem till sist?) han gjorde med Johnny Cash är en skymf mot allt som är heligt på jorden. Låtarna är för svaga, musikerna låter totalt ointresserade, rösten bär inte riktigt längre. Det låter orkeslöst, som om ingen har kraft nog att sätta fyr på inspelningarna. Och som en vis man skrev och sjöng en gång: »You can’t start a fire without a spark.«
Jag lär mig på Wikipedia att Neil Diamond har sålt över hundratjugo miljoner skivor, att han kallas The Jewish Elvis, att han sjöng i samma skolkör som Barbra Streisand, att han var den som skrev »I’m a Believer« för The Monkees, att han är förtjust i Australian Rules Football… Ni märker att jag svävar i väg, bort från väsentligheterna. Den här plattan är för tråkig för att man ska orka lyssna, ta på allvar och fälla genialiska kommentarer. Det är trist; rätt och slätt. Ingen originalitet, ingen kraft, inget mod. Man förstår inte varför någon ens bemödat sig om att spela in det här.
Nej, min Neil Diamond sjunger fortfarande för full hals i vardagsrummet hos min barndomsvän.
TONY ERNST
2008-05-13
