Santogold: Santogold
SANTOGOLD
Santogold
Lizard King/Border
Betyg: 3
I Sverige konsumerar vi popmusik som vi konsumerar kolhydrater.
Vi tuggar den snabbt och skäms.
I England är »guilty pleasures«, skammens och rodnadens musik, ett sätt att illustrera hur punkgenerationen vuxit upp och börjat uppskatta musiken de hatade som unga. I Sverige är det en enkel illustration av hur musiken vi lyssnar på i dag blir olyssningsbar redan i morgon.
När jag hämtade ut min ytterrock i garderoben efter en spelning med brittiska A Mountain of One i Stockholm i slutet av mars diskuterade två män strax bakom mig i kön vad de skulle äta till frukost dagen efter.
Det är fortfarande den bästa och mest adekvata recension av svenskens förhållningssätt till popmusik jag hört.
Santi »Santogold« White är ännu en i raden av omskrivna unga musiker som förhåller sig till historien i samma ögonblick som den inträffar. Hon växte upp i Philadelphia, men hennes musik är brittisk, på samma sätt som The Streets »Let’s Push Things Forward«, Lily Allens »Smile« och Jamie T:s »Sheila« är brittisk, och hennes referensramar sträcker sig lika kort tillbaka i tiden.
Inte helt oväntat har hon jämförts med M.I.A., och det är inte en oäven jämförelse. Om man bortser från att hon är avsevärt mindre angelägen, och saknar den talang för primitiv och refrängstark politisk uppvigling som gör M.I.A. unik.
Det kan tyckas småaktigt, men min enda »guilty pleasure« är att jag med ojämna mellanrum ägnar åtskilliga timmar åt innehållslös popmusik när jag borde planera för morgondagens frukost.
NIKLAS ELMÉR
2008-05-13