Mudhoney: The Lucky Ones

MUDHONEY
The Lucky Ones
Sub Pop/Border
Betyg: 3

»The black light was my baby and the strobe light was my mind«.
   Mark Arm börjar sjunga ovanstående textrad trettiosex sekunder in i inledande »I’m Now«. Resten av premiärlyssningen av »The Lucky Ones« (som varar i trettiosex minuter) ägnar jag mig åt att försöka komma på var någonstans jag har hört strofen förut. Jag lyckas inte och sliter mitt hår i frustration av att inte vara i närheten av en dator och en internetuppkoppling så att jag kan googla fram en lösning på mysteriet.
   Som ni kanske förstår är tjugoårsjubilerande Mudhoneys nya platta inte särskilt mycket att hurra över och erbjuder inget som lyckas skingra mina tankar kring den där irriterande bekanta textraden.
   Visst, skivan är inspelad på bara dryga tre dagar, som en del i ett »back to basics«-koncept som i alla fall i teorin är mycket tilltalande, men vad gör väl det när det varken finns låtar eller ens gitarriff värda namnet. Det låter oftast oerhört träigt, tråkigt och osvängigt.
   Det är orimligt att begära att ett gäng fyrtioplussare som har hållit på i tjugo år ska låta lika uppkäftiga och fyllda av frenesi som på debut-EP:n »Superfuzz Bigmuff«. Därför förstår jag inte varför de ens försöker.
   Väl hemma igen får mysteriet med textraden (det kanske enda riktigt minnesvärda med »The Lucky Ones«) sin lösning. Den är en blinkning till »Love in Vain« av Robert Johnson, tolkad av Stones på »Let It Bleed«.
   »The blue light was my baby and the red light was my mind«.
   Skönt. Nu behöver jag inte fundera på det längre.
JOHAN HELLSTEN
2008-05-20