The National: A Skin, A Night [DVD] + The Virginia EP [CD]

THE NATIONAL
A Skin, A Night (DVD) + The Virginia EP (CD)
Beggars Banquet/Playground
Betyg: 8

»I also drink a lot of wine before I go on stage, just to be able to like, close my eyes and sort of just… forget that there’s, you know, a few hundred or thousand strangers out there. And most of the time I can just listen to the music and pretend I’m not on stage.«
   – Matt Berninger, The National

Det finns en scen i början av Jim Jarmuschs Neil Young-dokumentär »Year of the Horse«, där Frank »Poncho« Sampedro sitter med solglasögon tillbakalutad i en fåtölj och riktar sig åt Jarmuschs kamera. »Här kommer du med din kamera och dina gulliga frågor och tror att du kan sammanfatta trettio år av totalt vansinne«, snäser Crazy Horse-gitarristen.
   Just det där är en central frågeställning i många musikdokumentärer. Oavsett hur lång tid du lägger ner och hur nära du kommer ett band med en kamera så kommer du aldrig så nära som ingen får gå. Att därför försöka ge sig på att skildra den »verkliga« upplevelsen av att spela in en platta eller att vara med i ett band på turné är vanskligt. Oftast lyckas musikdokumentärer sällan mer än skrapa på ytan av verkliga konflikter eller komma riktigt tätt intill en musiker som är mitt inne i sitt skapande. Jag såg på Peter Bogdanovichs »Runnin’ Down a Dream« härom månaden, och även om det var en sevärd Tom Petty-dokumentär (hur kan fyra timmar Petty vara annat än bra?) var det bara under några sekunder – då ex-trummisen Stan Lynch med ihåligt skratt säger till producenten Jimmy Iovine att han är på fel sida studiofönstret – som man snabbt verkade få en skymt av det verkliga Heartbreakers och alla de slitningar som förekom just vid det ögonblicket, vid det inspelningstillfället.
   Vincent Moon är en fransk filmare som har koll på det här. Han hängde med The National under en period när Brooklyn-kvintetten höll på att skriva och producera »Boxer«, som var 2007 års bästa album alla kategorier. Moons dokumentär »A Skin, A Night« är bara en timme lång, men det känns som att han har hundratals timmar med filmat material. På drygt sextio minuter hinner fransmannen säga mycket mer än de flesta andra musikdokumentärer. Och då säger ändå killarna i The National inte speciellt mycket.
   Moon har gjort en poetisk, känslostyrd film mer än en dokument. Det innebär att det som sägs av bandmedlemmarna över flimriga svartvita bilder nästan enbart används som voice-overs, alltså inte som filmade intervjuer. Moon klipper ihop korta intervjupartier med skakiga handkamerabilder från huset i Bridgeport, Connecticut, där »Boxer« spelades in.
   Förutom några tröttsamma klichébilder – varför måste varje musikfilm som handlar om ett band på väg till spelning eller ut på turné ha med bilder från ett lyftande flygplan? – blir resultatet väldigt kraftfullt. Citatet som inleder denna recension hörs Berninger säga samtidigt som han filmas lite på avstånd inför en spelning, sittandes på en bänk jämte trummisen Bryan Devendorf som trummar på en bok i knät. Sångaren stirrar ut i luften, gnuggar sig i ögonen, dricker mer vin, och stirrar ut i luften igen, allt medan trumpinnarna smattrar. Enbart den scenen säger mig mer om The National än tiotusen intervjuer.
   Och det finns flera sådana ljuspunkter. När Berninger filmas under textskrivandet av »Green Gloves«, när Moon med stalkeraktig kamera går igenom hela Bridgeport-huset för att hitta bandet i vindsstudion där de håller på och lyssnar igenom »Ada«. Eller när tvillingarna Bryce och Aaron Dressner tittar på varandra samtidigt som deras röster pratar om att de aldrig någonsin behövt förklara för den andre hur han ska spela.
   Moons film är inget stort mästerverk, men en stor liten dokumentär som säger mer än vad den utlovar om ett av världens just nu bästa rockband och deras skapandeprocess. Dessutom avslutas den med en knäckande stark och larmig konsertupptagning av »About Today«, där Moon springer omkring med kameran från backstage genom hela lokalen på baksidan för att till slut nå upp till rundgången på scen.
   Köper du »A Skin, A Night« ingår även »The Virginina EP«, som är väldigt generös för att kallas EP (tolv låtar, längre speltid än »Boxer«). Fyra nya låtar, fyra demoinspelningar och fyra livepptagningar. Inte en uppföljare till albumet, men väl ett ambitiöst komplement. Och älskar du »Boxer« som jag är det riktigt kul att höra en tidig demo av »Slow Show«. Det är en annan låt. Annorlunda, men ändå märkligt samma.
ANDERS DAHLBOM
2008-05-20