John Hiatt: Same Old Man
JOHN HIATT
Same Old Man
New West/Playground
Betyg: 7
Samme gamle man, samma gamla låtar. Han bjöd på den själv.
Men det behöver å andra sidan inte betyda något negativt; mannen är sig precis lik och låtarna låter inte särskilt trötta. Lätt igenkännliga, utan större överraskningar, men långt ifrån trötta. Johan Hiatts musik drar sällan i väg med en till okända platser, den ger en bara vid särskilt högtidliga tillfällen oväntade presenter, den viskar inte pinsamma eller upphetsande sanningar i örat på dig.
Men den är väldigt pålitlig.
Och man behöver sådana vänner också.
Vänner som kan berätta om livet här och nu, familjen, kärleken och andra av livets glädjeämnen och orosmoment, utan att i onödan höja tonläget.
Hiatt har en röst som får en att lyssna ändå. Att han i själen är en soulsångare visste jag redan den dag han för trettio år sedan stod på Ry Cooders scen som ung, inhyrd gunslinger och sjöng O.V. Wrights »Eight Men, Four Women« så att till och med danskarna i publiken plötsligt höll truten. Här finns ögonblick när det kvids fram ett »baby« och man är övertygad om att det är en ung Al Green som talar med oss, här hörs allt som ofta snyggt plågade falsettglidningar som vittnar om att det i den här countrymannen bor en soulman precis innanför dörren.
Det hjälper. Det hjälper också att han bakom sig har ett sällsynt samspelt och spelsuget band med Jim Dickinson-sonen Luther på gitarr och en rytmsektion lika orubblig som klippan i Gibraltar. Den lilla gruppen är dessutom ovanligt handfast och påträngande inspelad; det svänger, det rockar, det smeker när det ska smekas. Utan krusiduller.
Mest av allt imponeras man ända, som så ofta, av att Hiatt är en så enastående hantverkare. Han är en låtskrivare av den gamla skolan, som med små och skickligt subtila medel har förmågan att gång på gång på gång återuppfinna hjulet. Med smarta, roliga, hjärtekrossande textrader och melodier skapade med självklart upphöjd elegans och refränger så starka att de nästan sjunger sig själva.
Jag trivs utmärkt i de här låtarnas sällskap. Finner ständigt nya familjeanlägenheter att prata om. Även om jag redan har träffat alla deras systrar och bröder, kusiner och sysslingar.
LENNART PERSSON
2008-05-27
