Ladytron: Velocifero
LADYTRON
Velocifero
Nettwerk/Playground
Betyg: 7
Ytterst få klarar av att hålla sig kvar på den topp där konstnärlighet och kommersiell bärkraft möts, när de väl har nått den. De allra flesta trillar rakt ner igen, förlorade i bilden av sig själva som genier, när det som lyfte dem det sista snäppet egentligen var zeitgeist, hårt arbete eller tur, eller oftast en lyckad kombination av de tre.
Nästan lika få klarar av att skapa en så totalt oemotståndlig låt som »Destroy Everything You Touch«, den urladdning som 2005 gav Ladytron ett slags stjärnstatus och kunde dra lasset med tredje albumet »The Witching Hour«. I deras fall handlade succén i första hand om hårt arbete. Men utan genialisk video, zeitgeist och tur hade låt, album och band snabbt kunnat förpassas till musikarkivet som intressant sidospår i det vi en gång kallade electroclash (vilket Liverpool-kvartetten dessutom helst ville slippa att förknippas med).
Man behöver inte älska Ladytron för att känna igen situationen. Vi känner igen det så väl, vi som ömt vårdar våra missförstådda guldklimpar i låtsamlingen – oftast är bra låtar helt enkelt för bra, för spretiga, för att kunna kravla sig fram till sin tids mittfåra. Ibland slinker de ändå på något konstigt sätt igenom, andra gånger ploppar de upp först två eller tjugo år senare, till slut laddade med den extra energi som bara rätt tidsanda kunde ge dem. Men för det mesta försvinner de ur våra liv för att aldrig mer höras, nämnas eller saknas av någon annan än artisten och dess mest vurpade fans.
Ladytrons påhejare menar att fjärde albumet »Velocifero«, döpt efter en snabb italiensk tvåhjuling, är det mest nyskapande som bandet har åstadkommit, eller en optimal kombination av de tre tidigare plattornas olika stämningar. Är man riktigt insnöad på dem är det måhända rätt avläst.
Ställer man sig utanför det lägret och kritiserar (eller tittar på den dumdrygt schablonmässiga videon till lysande förstasingeln »Ghosts«) kan slutsatsen i stället bli att Ladytrons konstnärliga storhetstid kanske är förbi för den här gången, eftersom de nu mest speglar sig själva utan att väcka häpnad med något som klassar ut »Destroy Everything«. Och den går ju inte att klassa ut. Det är förbannelsen för dem som spelar in evergreens.
Lyckas man få till en enda sådan låt, då tillhör man å andra sidan ett mycket exklusivt skikt av välsignade konstnärer som verkligen gör livet bättre och roligare för alla oss andra. Ladytron kommer att vara i uppåtspiral på »Destroy Everything« i minst ett år till, med fullbokade turnéer och antagligen ännu större hits på halvtrött radio världen över, med all rätt. Sedan kan de retirera till mixerbordet. Är de riktigt envisa får de i framtiden en nytändning och andra andning.
Det som räddar fjärde albumet från att rasa samman är att det sitter ihop med pompös start, brokig transportsträcka och vackert slut. Ladytron är kompetenta och lekfulla. De är i synk med sin samtid och dansgolvet, men de har också identifierat de kärnor som på skilda sätt gjorde Abbas melodi, Human Leagues kyla och Propagandas pompa så slitstarka. De kan skriva låtar och förstår vikten av dramaturgi. Plattan innehåller lite väl många småtrista och taffligt arrangerade spår, men i gengäld understryker dessa kraften i lakoniska, taktfasta och trallvänliga »Ghosts«, i den lent sträva synthmattan »I’m Not Scared«, i melankoliska »They Gave You a Heart«, i stompiga »Lovers« och i popsnöret »Tomorrow«.
MARTIN THEANDER
2008-05-27
