Lil Wayne: Tha Carter III

LIL WAYNE
Tha Carter III
Cash Money/Universal
Betyg: 5

Lil Wayne tillhör de få artister i hiphopgamet som är ett unikum, och inte bara låtsas vara det. Med sin fascinerande balansgång mellan klassisk drogdimmig gangstarap och en lekfull språkkärlek har han för evigt urskiljt sig från Söderns stora menlösa massa av rappare med långt mer ambition än talang.    

   Men det är inte särskilt ballt att gilla Lil Wayne längre. Efter det senaste årets överdrivna hype kring snubben och hans otaliga mixtapes och gästspel på mindre begåvade artisters singelsläpp är det nästan så att man har tröttnat på honom. Men märk väl, nästan tröttnat.
   Att lyssna på »Tha Carter III« innebär i viss mån precis den serie kvävda, lyckorusiga fniss jag förväntat mig. Hans smått dadaistiska förhållningssätt till orden och rytmen som något han får lov att ta och göra precis vad han vill med är charmant, minst sagt. Att han däremot väljer att förvalta den kollektiva kärlek som riktats mot honom genom att ta in Kanye West, Jay-Z, T-Pain och ett gäng andra kommersiellt mycket gångbara namn som gäster är inte fullt lika charmant.
   Även om balladerna med Bobby Valentino och Babyface är fullt habila sätter de ändå i gång de konspiratoriska tankarna. Gör »Weezy« r’n’b nu? Har han lagt sin obstinata fuck you-attityd åt sidan för att sälja in sig hos the ladies? Varför är inte den här skivan lika konstig som jag hade hoppats på?
   Singeln »Lollipop« innebar Lil Waynes största kommersiell framgång – och det verkar som att de där fina högarna med pengar gav honom blodad tand. Men det här är inte riktigt vad jag vill ha från honom. Jag hade önskat att hela skivan var precis så skruvad och briljant som Bangladesh-producerade »A Millie«. Efter ett par genomlyssningar framstår »Tha Carter III« mest som ett hopplock av låtar som inte lever upp till den standard Weezy skämt bort oss med, knappt för sig själva och verkligen inte staplade på varandra.
ISABEL NELLDE
2008-06-10