Weezer: Weezer

WEEZER
Weezer
DGC/Interscope/Universal
Betyg: 3

Deras spelning på 1995 års förträffliga Roskildefestival var för många fans klimax på en lång och intensiv Weezer-vurm. Även om det finns de av oss som föredrar att lägga till prefixet »anti« före ordet »klimax«. I alla fall för mig personligen var det vid den konserten som Weezer plötsligt framstod som högst mänskliga, och rentav lite mer än så. Inte bara för att denna utpräglade studiokonstellation nu befann sig där på scen rakt framför en i all sin vardagliga prakt eller för att sångaren Rivers Cuomo efter sin omhuldade »förlänga ena benet«-operation stapplade omkring på kryckor. Nej, efter den »blå« debutplattan – som ju var villkorslös popperfektion från början till slut – så lät liveupplagan av bandet både småtaffligt och orkeslöst. Framför allt var den kaliforniska kvartetten en ganska trist och okarismatisk scenuppenbarelse.
   Och det där har dröjt sig kvar. Allt Weezer har gjort därefter har jag betraktat med andra, mer kritiska, ögon. Det bör väl också påpekas att bandet har bjudit in till det. Från att ha varit ett smart, ekonomiskt och smakfullt popkulturreferensband utvecklades man oroväckande snabbt till grabbflamsig underhållning för redlösa collegepartyn. Hjärtat och pulsen i deras musik ersattes av allehanda övertydliga poänger och den typ av fyrkantig jönsrock som även den mest promillepuckade kan klappa händerna i takt till.
   Weezer sjätte album, tillika deras tredje självbetitlade, gör verkligen ingenting för att förändra bilden av ett band vars första – och enda lyssningsbara – album måste ha tillkommit under tung hypnos. Det hjälper föga att Rick Rubin fläskar på med en karaktäristiskt krispig ljudbild när låtarna är så ihåliga att de vid en jämförelse får ett fisknät att framstå vattentätt. Och ju färre detaljer vi ger er om versionen av The Bands »The Weight«, som ligger med som bonusspår, desto bättre kommer ni klara er i livet, tro mig.
PIERRE HELLQVIST
2008-06-10