Willie Nelson & Wynton Marsalis: Two Men With the Blues

WILLIE NELSON & WYNTON MARSALIS
Two Men With the Blues
Blue Note/EMI
Betyg: 7

Listan över vem Willie Nelson har sjungit med på scen och skiva är längre än vad vägen till nykterhet är för Shane MacGowan. Han har så klart spelat in med Neil Young, Ray Charles, Dylan och Dolly. Och dessvärre med Julio Iglesias. Han har spelat in med gamla hjältar som Faron Young och Hank Snow och med gamla suparbröder som Curtis Potter och Johnny Bush. Han har till och med spelat in med norrmannen som vann hela jävla världens »Idol«-tävling.
   Så här kommer en skiva med den amerikanska jazzens allra mest guldkantade guldgosse, trumpetaren Wynton Marsalis.
   Den spelades in under två kvällars konsert på Lincoln Center, runt hörnet från Central park i New York. Det var för lite mer än ett år sedan och konserterna annonserades anspråkslöst som »Willie Nelson Sings the Blues«, men Marsalis medverkan höjde tillställningen till ett amerikanskt mästarmöte på hög nivå. Och vi ska vara tacksamma för att någon kom på den goda idén att bevara minnet av det på skiva.
   När Marsalis lekfullt och till synes oplanerat smyger upp till sångmicken i Hank Williams »My Bucket’s Got a Hole in It«, direkt efter Willies vingligt kärleksfulla Django Reinhardt-solo, så inser man att det där nog var konserter man borde ha varit på. Alla verkar ha haft väldigt kul.
   Att Willie kan sin blues har han visat gång på gång sedan han för femtio år sedan spelade in »Night Life« för första gången. Här glider han naturligt och med upphöjd värdighet igenom allt från Jimmy Reeds »Bright Lights, Big City« till Louis Jordans »Caldonia«, över »Stardust« och »Georgia on My Mind«. Marsalis har alltid lite nedlåtande beskyllts för att vara något så nesligt som en  traditionalist. Man har nogsamt undvikit att ge honom erkännandet av att vara en ytterst smakfull och väldigt känslig traditionalist.
   Lyssna på hans nervigt fladdrande solo i »Basin Street Blues« och hör någon som bättre än någon annan förvaltar arvet efter Louis Armstrong. Lyssna på i princip allt han gör här och imponeras av en man med full koll på bluesens formspråk.
   Den kontrollen, den skärpan, hindrar det här lekfulla mötet från att bli bara ännu en kväll nere på klubben på hörnet.
LENNART PERSSON
2008-06-10