Diamond Dogs: It’s Most Likely The Diamond Dogs

DIAMOND DOGS
It’s Most Likely The Diamond Dogs
Jerkin’ Crocus/Border
Betyg: 5

Sulo och hans ständigt utbytbara rufsjyckar fortsätter att dundra allt längre in i dimman.
   Jag vet verkligen inte vilket album i ordningen detta är för Diamond Dogs och jag känner ingen som har den minsta susning om det heller. Vilket till viss del kan bero på att den här typen av hålligång ofta leder till minnesförluster, men i än högre grad förklaras av att detta band inte direkt tillhör den sort vars musik man främst ska avnjuta invid stereon. Deras fotbollsskrålande Slade-refränger, ohämmade Mott The Hoople-boogie och allmänna Ian McLagan-ståhej är för det ändamålet inte bara väl mycket en egendomligt ihärdig anakronism, därtill rymmer musiken i regel väl blygsamma mängder av det vi kallar nyanser. Däremot på en pub eller degenererad rockklubb är dessa egenskaper lika fundamentalt rätt som den brunmurriga bardisken, den allt annat än kalorisnåla barmenyn och en viss irländsk stoutdryck. Det är i den inramningen gruppen ska upplevas.
   Likt de föregående skivorna balanserar »It’s Most Likely The Diamond Dogs« på en slak lina mellan det beundransvärda och det lätt pinsamma. Här finns indikationer om att det skulle kunna ha blivit något lika inspirerat som 2001 års »As Your Greens Turn Brown«. Särskild mersmak ger försöken att låta som Rods tidiga, folksoulpräglade sjuttiotal i tre låtar allra sista på skivan. Mer av den varan i stället för den mer grovhuggna bamalamarock som dominerar hade möjligen gjort den här skivan angelägen för fler än de närmast sörjande (eller, i det här fallet, röjande).
   Oavsett vilket ska Diamond Dogs ha allt beröm i världen för en titel som »Wilko Johnson’s Eyes«. Rätt bra låt också.
PIERRE HELLQVIST
2008-06-17