Vem kan spela förutan skägg?
Samma kväll som seattlebandet Band of Horses spelar på Acceleratorfestivalen i Stockholm får jag tre SMS till min mobiltelefon.
Samtliga berör bandmedlemmarnas ansiktsbehåring.
Senast så många människor i min närhet ville prata om ansiktshår var när Stefano Pilati, chefsdesignern för Yves Saint Laurent, poserade på framsidan till den holländska herrtidningen Fantastic Man i ett kraftigt helskägg. Men då handlade det om en rent estetisk iakttagelse, inte om huruvida skägget kunde påverka kvalitén på Pilatis arbete. Tvärtom tycktes ansiktshåret ge honom en pondus som smittade av sig också på YSL:s kläder. »Om han har skägg måste jag också kunna ha ett«, konstaterade en vän, vanligtvis ointresserad av sitt yttre. Han tolkade Pilatis frimodighet som ett klartecken om att sluta raka sig på morgonen och började leta efter YSL-etiketter i Köpenhamns second hand-butiker.
Men i själva verket är skägget lika ovanligt i modevärlden 2008 som tidigare. Det är sällsynt på de stora vår- och höstvisningarna och de modeller som väljer att anlägga en mustig krans blir ofta så starkt förknippade med det att de inte kan raka av sig det, som franske Patrick Petitjean eller svenske Aeneas Kolev.
Musikhistorien ser annorlunda ut, där råder snarare motsatt förhållande.
När den brittiske musikjournalisten och författaren Paolo Hewitt intervjuades av Tommy Bergman i en dokumentär om Dexys Midnight Runners i början av 2000-talet förklarade han att ett av bandets mest revolutionerande drag var att de bröt med rockmusikens autenticitetsideal, bland annat genom att posera slätrakade på framsidan till »Don’t Stand Me Down«.
Dessförinnan hade det alltid funnits ett analogt samband i musikhistorien mellan skägget och musikens kvalitet – konstnärens lidande accentuerades av hur lite uppmärksamhet han ägnade sitt yttre. Nu förändrades spelreglerna. Skägget blev en börda, fullt jämförbar med fotsida dräkter eller det långa gitarrsolot.
Men sedan några år tillbaka har relationen mellan ansiktshår och konstnärlig kvalitet förändrats i musikvärlden. The Strokes blev droppen som fick bägaren att rinna över. Plötsligt tröttnade popmusiken på att exploateras av livsstilsindustrin och sökte sig tillbaka till sitt ursprungliga parallelluniversum – Woodstock och Altamontfestivalen. Kort sagt, den började återigen odla skägg. »Jag vill bara syssla med musik. Kläder tar jag på mig på morgonen och av mig på kvällen, längre än så sträcker sig inte vår relation«, som en murrig, skotsk folksångare sammanfattade det i en fransk modetidning.
Det är logiskt att musikvärlden på bred front hyllar band som Band of Horses, Fleet Foxes och Vampire Weekend, band där minst en av medlemmar använder sig av skägg i kommunikationen utåt. Lika logiskt är det att två av dessa band spelade på Acceleratorfestivalen på Münchenbryggeriet i Stockholm under veckan som gick, en festival som ofta refereras till som ett hippare alternativ till de konventionella tältfestivalerna. Musikhistorien envisas med att hoppa fram och tillbaka i tiden. Inte mellan enskilda decennier, utan enbart mellan 1976 och 1985 – år med eller utan skägg.
Det närmsta man kom en motreaktion till denna ansiktshårets seglivade renässans i musikvärlden under Acceleratorfestivalen var den walesiska soulsångerskan Duffy.
Men det var naturligtvis en rökridå, inte sedan Beth Orton har ju en ung kvinnlig artist så entydigt lyfts fram av en samstämmig generation män i just skägg.