Under den danska solen
Den positiva kraft som uppstår när grindarna äntligen öppnas är oemotståndlig. Alla ler och applåderar vilt, medan löparna bryter sig loss och gör allt för att hinna först.
Torsdag 17.00 är det magiska ögonblick då camping och musik möts på Roskilde. TV-kranar är på plats för att filma hur skarorna ringlar sig ända från sjöarna i tältområdets yttersta utkanter fram till grinden. Detta är det givna startskottet för festivalens mediaanhang, så många i antal att horden av festivalbesökare måste skyddas med avspärrningar för att få en chans att löpa fritt och snabbt hela den distans som leder till ståplats längst fram vid Orange-scenen.
Ett år som i år blir kraften extra positiv. Den yta som var ett ändlöst hav av lera när vi sist sågs 2007 är nu slät och fin med tjockt gräs. Solen steker i pannan. Efter en halvtimme drar småscenerna i gång repertoaren, och allt är äntligen som vanligt igen.
Känslan av att man satsade på rätt häst genom att åka hit är ofrånkomlig – även om den inte kan fullbordas förrän Dan Deacon stänger sista uppträdandet vid tre, natten mot måndag.
Men redan den egentliga festivalstarten med färöiske stockholmaren Teitur på största scenen tog oss nära fullbordan. Förstärkt med blås, stråkar och körer satte han finlemmade muskler till sitt taniga, kluriga låtmakeri. Det hedrar Roskilde att man vågar starta så artigt, på en bog som får folk att planlöst glida runt över gräset och till slut fånigt leende slå sig ner och sjunga med i de gnissliga låtarna från denne oändligt begåvade, hårt arbetande danske nationalhjälte. Det givna tricket att kickstarta med helveteslarm behövs inte här. Rock’n’roll kan också viskas fram – ibland hörs den faktiskt bättre då.
Litet väl artigt blev kanske Duffys uppträdande en stund tidigare i det största tältet Arena. Hon är ingen karaokeartist från ett laboratorium, även om diskussionens vågor med skadeglädje har gått i den riktningen kring hennes finstämda debutalbum och dess pastischer på Dusty Springfield och sextiotalets mest grandiosa popmusik. Hon är en begåvad sångerska som när det behövs kan hojta till utan att waila i väg, med stadig brittisk swagger och fish & chips-charm, men i ett tält på väg att explodera av trycket från solen blir ballad på ballad till slut kvävande ångestframkallande.
Hellacopters fick Arena att koka av helt andra anledningar när solen väl hade lagt sig. Knökat med all rätt, högt som fan som sig bör, även om världens mest samspelta band med så mästerligt stenhårda dekokter till låtar knappast hade behövt det.
Säkert arbetade intensivt på festivalens minsta scen Pavilion fram en bedårande stund inför totalt närvarande icke-svensk publik. Och en bit bort fick Lady Saw hela Cosmopol-tältet att gunga med i sina lena takter, plötsliga utfall och den begreppsvärld mitt emellan eldig gatufeminism och kliande lidelse som hon har gjort till sin.
Allt detta och en hel del mer pågick samtidigt som Radiohead hade den större publiken hänförd i solnedgången fram Orange-scenen, flankerad av ett magnifikt komplicerat men fullständigt genomarbetat live-bildspel och den sorts dekor som krävs som blickfång för femtiotusen människor. Dekor faller platt utan konsert, men när man litar på publiken, när man verkligen vill hålla den i hand, och hela tiden är så nära benet som Radiohead, samtidigt som man fokuserat slirar förbi sina mest uppenbara låtar, så blir helheten fantastisk. De klockade in sin del av kvällen på exakt två timmar, med hitsen sist. För mycket för somliga – men bättre omstart för Roskilde kan inte köpas för pengar.
