Bobby och Benny






När jag träffade Bobby Gillespie på en uråldrig medlemsklubb i Londons Soho härom veckan ville han inget hellre än att tala om Abba.
   Det handlade dessvärre inte om Abba Seafood och att han fått upp ögonen för deras skärgårdssill, mästarmakrill eller ens deras Kalles kaviar med banansmak.
   Det handlade om bandet Abba och att han bokstavligen sprack av glädje när han fick vika ut sin blinda förkärlek för sånger som »Knowing Me, Knowing You«, »Dancing Queen« och »Take a Chance on Me«.
   Det handlade om att det var Abba som fått honom och Primal Scream att flyga över till Stockholm för att spela sitt nya album »Beautiful Future« i samma studio – Karlbergsvägens Atlantisstudio – som den svenska kvartetten en gång i tiden spelade in sina första hits.  
   Jag blev lite – åh, jag hittar inget bättre ord – paff.
   Inte så mycket för vad han sa, som för vem det var som sa det. 

   För här satt nu nittiotalets kanske allra viktigaste heroinist och musiktrendsättare och drog till synes helt självklara röda trådar mellan Abba och girlgroup-pop som The Ronettes och The Shangri-Las.
   Jag blev så paff att jag till och med glömde fråga honom om han skulle se den nya Abba-musikalen där Meryl Streep, Stellan Skarsgård och Pierce Brosnan sägs ska brista ut helt okontrollerat i Abbas mest uttjatade hits som om det vore det mest naturliga här i livet.
   Jag ska, om nu någon undrade, inte se »Mamma Mia!«.
   Eller, vi får se.
   För jag trodde verkligen att jag lyckats hålla mig undan den rådande Abba-hysterin.
   Tills jag såg Ruben Östlunds nya film »De ofrivilliga« härom dagen och rördes av det stycke svensk folkmusik som såväl inleder som avslutar den yvige göteborgarens skickligt iscensatta tragiska komedi.
   När eftertexterna till sist började rulla förstod jag varför.
   Det är nämligen få saker jag känner så starkt för som när Benny Andersson tar avstånd från sitt ljuva sjuttiotal för att bara tonsätta den svenska folksjälen.