Rädda världen, rädda Beck
»Hey, what are you gonna do
When those walls are falling down
Falling down on you«
Han som en gång bubblade av idéer, nytänk och framåtrörelse kan nu omkring sig i Kalifornien bara se kulturskymning, oändliga vägnät som inte leder någonstans och annalkande undergång. Även om det för en utomstående, opartisk betraktare ter sig ganska logiskt att på den plats där man förr trodde att regnbågen låg är även något så fundamentalt som vardagen en illusion. Antagligen är illusionen rentav en förutsättning för att en vardag ska kunna existera och fungera i en stad av Los Angeles, långsamt men metodiskt, imploderande karaktär.
Då är Beck ändå scientolog, som ju ska vara duktiga på att lösa livsproblem, finna inre lycka och allt vad det är. Om inte ens de tror på förändring till det bättre, vem ska då göra det?
Det är klart att det ser illa ut, för oss alla. Men ett redan trängt läge känns inte sällan än mer paniskt ifall man börjar tvivla på sin egen roll i det stora hela. Det är ju så, då den alltmer förlängda ungdomsfas som heter trettioplus börjar leva på lånad tid är det vanligt att både bra och dåliga individer, även vanligtvis tappra, tappar såväl orientering som lust. I Becks fall påskyndas åldersnojorna antagligen av en musikbransch i spillror, ett skivkontrakt på upphällningen, en amerikansk ekonomi i gungning, en fortsatt skamlös inhemsk utrikespolitik och så då de miljö/klimatprövningar som hans guvernör i alla fall är aningen mer vaksam på än hans president.
Orienteringen tappade förresten Beck för längesen, kruxet är att nu har även lusten vinkat adjö: »I’m tired of evil and all that it feeds.«
Rent musikaliskt är »Modern Guilt«, hans tionde album, i det närmaste helt ointressant. Med några undantag uttråkade läten från en uppenbart uttråkad man. Någon som länge önskat att lämna sitt nittiotal bakom sig men i detta läge inte har mer ork eller utblick än att han anlitar en producent (hej Danger Mouse!) som mer än något annat älskar att styra tiden tillbaka till detsamma. Vilket väl ungefär är ett lika klokt drag som att vända sig till Pete Doherty för att bli kvitt ett tilltagande intag av narkotikapreparat.
När varken låtar, musik, arrangemang eller produktion klarar av att fånga lyssnarens intresse hamnar i stället texterna i fokus. Ovanligt i Beck-sammanhang, det här är trots allt killen som kom fram under ett ack så ironiskt decennium då det var viktigare att stapla coola fraser på varandra än att verkligen säga någonting. Visst lyssnade vi på textraden »I’m a loser baby, so why don’t you kill me?«, inte minst för att den passade tidsandans slackerfierade syften. Däremot iakttog vi mindre noga vad för subtila budskap »Beercan«, »Devil’s Haircut« och »Where It’s At« kunde tänkas innehålla (»Take me home in my elevator bones«, någon?). Detta ska nu inte förväxlas med kritik; nej, det var en typ av låtar som var ämnade åt att underhålla – och som de underhöll. För det tackar och bugar vi.
Nu är emellertid det roliga slut, i fler bemärkelser än en.
Att man sent omsider lägger märke till hans texter beror sålunda mindre på deras egna kvaliteter och mer på den slätstrukna inramningen. Framför allt handlar det nog om att man kan identifiera sig med skivtiteln. Ingen människa torde ha kunnat undgå en släng av »modern guilt«-sleven.
I sin egen skuld låter denne – vad det länge verkade – evige wunderkind knappast bitter, men uppgiven och rädd. I snudd på varenda låt vimlar det av apokalyptiskt vokabulär, olycksscenarier och förebådanden om naturkatastrofer.
Man skulle kunna bli orolig för honom på riktigt om det inte vore för att han är just kalifornisk. Som sådan hör det till att en bit upp i åren börja ifrågasätta och begrunda sin ständigt skakiga, nästan nedbrända plats vid Stilla Havet – om den är värd tidigare generationers uppoffring, sentida generationers massiva resursslöseri, när den i slutändan kan få ge efter för krafter som mänskligheten ändå aldrig kommer att kunna tygla.
En trettiofyraårig Joan Didion skrev: »Los Angeles weather is the weather of catastrophe, of apocalypse, and, just as the reliably long and bitter winters of New England determine the way life is lived there, so the violence and unpredictability of the Santa Anas affect the entire quality of life is Los Angeles, accentuate its impermance, its unreliability. The wind shows us how close to the edge we are.« En trettiotreårig Dennis Wilson sjöng: »We live on the edge of a body of water/Warmed by the blood of the cold-hearted.« En trettioåttaårig Beck Hansen som lever mitt i det där i dag förstår inte längre vad folk pratar om, väljer hellre att identifiera sig med sitt brittiska och skandinaviska ursprung, ogillar det han ser, är trött på att inte kunna tro, trött på att inte ens kunna tro på det han ser och därmed hänvisad till att som bäst tro på det som han bara har hört talas om: »I heard of that Japanese girl who jumped into the volcano/Was she trying to make it back into the womb of the world?«
Vår tids skuld är inte oberättigad, inte heller Becks, men det ligger lite i sakens natur att den blir mer dramatisk återgiven från den allra sista utposten. Nära till avgrunden som det är. Det är bara det att det fortfarande gick att ta del av den med ett snett smil i mungipen när en knappt trettioårig Warren Zevon sjöng: »And if California slides into the ocean, as the mystics and statistics say it will/I predict this motel will be standing/Until I’ve paid my bill…«