När blir Thåströms liv film?
Det slog mig, efter att i vintras ha sett Todd Haynes och Anton Corbijns filmer om Bob Dylan respektive Ian Curtis, att den svenska biografiska musikfilmen inte existerar.
Jag kunde, fritt ur minnet, inte nämna en endaste titel.
Det är givetvis orättvist – och det är inte heller meningen – att ställa våra inhemska musikers livsöden mot någon som bokstavligen var större än Gud (Dylan) eller någon som, vid blott tjugotre års ålder och med det stora genombrottet alldeles runt hörnet, tog det tragiska beslutet att hänga sig själv i sitt hem i Macclesfield (Curtis).
Nu måste här också inflikas att jag har ett grandiost hatkärleksförhållande till biopic-genren och hur den, i elva fall av tio, mest bara ägnar sig åt att blåsa upp Myten i stället för att sticka hål på densamma. Men visst är det väl ändå lite anmärkningsvärt att det ännu inte spelats in en julfilm om, säg, Evert Taube. Om hans uppväxt i den södra göteborgska skärgården, om bohemåren i Stockholms konstkretsar och, kanske framför allt, om hur han gick till sjöss och under flera år hankade sig fram i förkrigstidens Argentina.
För att inte nämna en film om den som står överst på min önskelista: Stina Nordenstam. Om att växa upp i de allra rödaste av hem, om svår scenskräck och om hur Fisksätras finaste konstant har försvunnit, för att sedan hela tiden komma tillbaka
Men i väntan på de här två eventuella filmerna lär det vara mer troligt att Joakim Thåström först dyker upp på vita duken.
På dennes hemsida har det sedan en lång tid tillbaka annonserats om att man är intresserade av alla privatfilmade klipp från Ebba Grön till i dag.
Det är svårt att säga om materialet är tänkt till en dokumentär eller – bara för att ge mig en hjälpande hand till att knyta ihop den här krönikan – till en spelfilm.
Blunda bara och föreställ dig ett svartvitt drama som inleds med att det zoomar in höghusen i stockholmsförorten Rågsved. Det är 1977 och inne i en skitig replokal spelar, för att inte säga festar, en purung Thåström med vännerna i bandet med det underbara namnet The Haters som, bara en vecka senare, ska byta namn till det snart epokgörande Ebba Grön.
Föreställ dig att du sedan får följa med som en fluga på väggen under de fritidsgårdsturnéer som dokumenterades i »Ebba the Movie« och hur Thåström, ju populärare han blir, vänder andra kinden till och vägrar räta sig i ledet.
Föreställ dig åttiotalets utsålda folkparksturnéer med Imperiet, förhållandet med Amanda Ooms, de märkliga exilåren som industrirockare i Amsterdam, den påtända tv-intervjun hos Tomas Tengby, tiden runt den succéartade svenskspråkiga återkomsten »Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal« samt den femtioettårige hårbollens senaste års tillvaro som extremt medieskygg trubadur i Köpenhamn.
När blir Thåströms liv film?
