Paul Westerberg: 49:00 [endast nedladdning]

PAUL WESTERBERG
49:00 [endast nedladdning]
Paul Westerberg
Betyg: 6

Popkonst när den är som finast.

Och billigast.
   Även om downloadalbumet »49:00« utan tvekan riktar sig till den mest bokstavstrogna falangen av fanskaran bör det påpekas att vid sidan av vissa liveupptagningar med The Replacements är skivan den som bäst sammanfattar Paul Westerbergs truliga personlighet och envetna motvalsbana för en oinvigd individ.
   På »49:00«, döpt efter sitt uppseendeväckande generösa pris om fyrtionio cent (plus att Minneapolis-mannen fyller fyrtionio i år), är låtarna inte bara titellösa utan läggs också ihop till ett enda långt spår – en enda kaotisk klump där föga originella rockriff och de finaste popmelodier du aldrig tidigare har hört går in och ut ur varandra utan regler och restriktioner. Skulle gissa att det är exakt så Westerberg önskar ringa in sin egen gärning; en respektlös traditionalist som just när man tror sig veta var man har honom ser till att krångla sig ur greppet.
   Hela låtar blandas upp med korta fragment av andra, flamsfraser tonas in i mer meningsfulla kontexter. Ibland spelas två låtar samtidigt, sannolikt en passning eller hyllning till den tid då hans gamla band inte så lite på örat brukade sjunga texten till något av sina egna punkrockanthems till melodin från valfri rockklassiker. Allt understrykt av att vi mot slutet av skivan får ett höghastighetsmedley på The Beatles, Hank Williams, Steppenwolf, The Rolling Stones, Alice Cooper, Simon & Garfunkel, Elton John, The Kinks och The Partridge Family, alltså ännu en snabbspolning genom hans egna musikaliska grundfundament.
   Man kan givetvis tycka att han slösar bort i grunden bedårande skapelser som »Kentucky Risin’«, »Visitor’s Day«, »You’re My Girl«, »Outta My System« och »It’ll Never Die« när han ger ut dem i detta osorterade skick. Men ser man det så har man nog aldrig varit vidare ämnad åt att »förstå« Paul Westerberg, ser man det så skulle man till att börja ha svimmat vid blotta åsynen av Replacements i deras vanligast förekommande element.
   Det här är absolut inget för den som föredrar Westerberg-katalogens mer väluppfostrade titlar, som »Don’t Tell a Soul« och »Eventually«, men antagligen till oreserverat nöje för alla som har fått några av livets största kickar från »The Shit Hits the Fans« och »Mono«. »49:00« är både oerhört underhållande och lätt irriterande, inte direkt nödvändig men oupphörligt vital och aldrig stillastående. En rolig sorts betydelselös resumé över en betydelsefull karriär.

PIERRE HELLQVIST
2008-07-29