Randy Newman: Harps and Angels
RANDY NEWMAN
Harps and Angels
Nonesuch/Warner
Betyg: 8
Han kommenterar det själv, i första spåret, redan med sin öppningsrad: »Has anybody seen me lately?«
Nä, det har vi inte. Om vi nu inte har för vana att gå på Oscar-ceremonin varje år. Newman brukar alltid vara nominerad för något av de filmsoundtrack han spiller sin tid på; med »Monsters Inc.« lyckades han till och med sno åt sig en gyllene statyett. Jag tror att det var hans femtonde nominering.
Men oavsett var han nu för tiden håller hus så gör Randy Newman alldeles för få skivor.
Han anser möjligen att han gjort tillräckligt med låtar vid det här laget. Och han har ju förvisso varit i gång i snart femtio år, så länge att den samling som vanligtvis så noggranna Ace Records nyligen gav ut framstod som ett skrapa på ytan-hafsverk.
»On Vine Street« är ett futilt försök att samla ihop mästerverken han levererade som låtskrivare åt andra, trots att urvalet i princip bara zoomar in hans sextiotal. Var finns Irma Thomas sublima »Anyone Who Knows What Love Is«, varför fick vi inte ta del av HP Lovecrafts mästerliga tolkning av »I’ve Been Wrong Before«. Inte ens en dubbel-CD hade räckt; det finns uppenbarligen hur många orättvist förbigångna låtar som helst. Min vän Kent gräver fram dem med omättlig aptit på snyggt skuren popmusik – nu senast det magnifika tonårsmelodramat »What Are You Waiting For« på en engelsk singel från 1966 med fullständigt okända gruppen We Talkies!
För mig kunde han gärna ha fått skriva ett par hundra låtar till på sextiotalet.
Skriva låtar kunde han nämligen redan då. Och de förvaltades ju snyggt av alla från Dusty Springfield, The O’Jays och Rick Nelson till The Beau Brummels, Gene Pitney och Scott Walker.
Under tioårsperioden 1968–79 gav han sedan ut en jämn ström av mer eller mindre mästerliga skivor i eget namn. Ingen skivsamling förtjänar namnet om den inte innehåller åtminstone fem av dem: »Randy Newman«, »12 Songs«, »Sail Away«, »Good Old Boys« och »Little Criminals«.
De tre som, alltmer sporadiskt, gavs ut efter den sistnämnda är i sanningens namn ojämnare. Men ändå. »Bad Love« från 1999 var en uppryckning, men när uppföljaren »The Randy Newman Songbook Vol 1« dök upp fyra år senare innehöll den bara nya, förväntat avskalade tolkning av sjuttiotalsklassikerna. »Harps and Angels« är hans första med nyskrivet material på nio år.
Ni förstår att det är en efterlängtad skiva, Och dess bättre lever den upp till alla mina förväntningar. Det är ett album man nästan kan sortera in bland hans allra bästa.
Med sedvanligt »förkyld« röst och med cynismen droppande ur mungipan beklagar han med stor ironi att vi alla just nu verkar hata hans land och president. »Vadå, det finns ju värre skurkar än Bush i historien … Caligula till exempel!« Och det finns faktiskt gott om exempel på andra, ännu värre och våldsammare imperiebyggen: »like the Spanish inquisition… put people in a terrible position«. Och så har vi ju alltid Stalin.
Han sjunger om den långt ifrån gudfruktige hypokondrikern som har en nära döden-upplevelse, om föräldern som oroar sig för att det går så bra för de koreanska barnen i hans eget barns klass och om svälten och eländet i hans eget ojämnlika land. »Och ingen mer än Jackson Browne bryr sig.«
»Jesus Christ, it stinks here
high and low
The rich are getting richer
I should know
While we’re going up
you’re going down
No one gives a shit
but Jackson Browne«
Han gräver möjligen inte längre lika djupt för att få fram sina karaktärer, men man har roligt ändå i deras sällskap.
Han ger oss också oemotståndlig nostalgi med »Feels Like Home«, som Linda Ronstadt gjorde till en höjdpunkt på det rätt bleka andra »Trio«-albumet med henne, Dolly Parton och Emmylou Harris.
Och man gråter nästan när han sjunger »Losing You«, som precis som den hjärtekrossande »I Miss You« på »Bad Love« verkar skriven direkt till hans första fru Roswitha, som han var gift med i nära tjugo år innan paret gick skilda vägar i slutet av åttiotalet.
Han är verkligen låtskrivarnas låtskrivare. Och det känns oerhört skönt att han äntligen fått ur sig ännu en skiva som bevisar det.
LENNART PERSSON
2008-08-05
