Band In Box: This Fiction




BAND IN BOX

This Fiction
Stereo Test Kit/Border
Betyg: 9

Ljuddämpande heltäckningsmatta under Lejon-skorna, mjuk belysning i taket.
   I foajén befann sig det stora ägget, ett uppseendeväckande ting omgivet av guldskimmer och dovt blå toner. Från dess mitt sprängde fötter, par efter par omkretsen runt.
   Några meter längre fram och till höger; disken. Där fingrar klädda i fingerborgar av gummi tog emot ens returer, där en lampa sa »klick, brum« av oklara anledningar.
   Sedan väntade utforskande.
   Rummet vars ena långsida täcktes av fönster innehöll barnsavdelningen, det var ditåt mina steg alltid styrdes. Tyst tassande nådde jag målen; Alfons, Tummen, Bullerbybarnen och alla de andra.
   Och snart hade mattan, belysningen, ägget och disken bleknat bort eller förvandlats. Ord blev meningar, meningar blev stycken och blad efter blad vändes. Vågor kluckade stilla mot läshörnans fåtöljer, i trädet märkt »Hce« hoade ugglor. Johan såg, att det var gott.
   Men åren gick, gamla papperskort byttes ut mot nya och en dag beslutade jag mig för att bryta denna trivsamma rutin. Böckerna utan illustrationer hade nämligen börjat pocka på uppmärksamhet; de var vuxna, fortfarande nästan förbjudna. Så försiktigt och rädd för att bli avslöjad smög jag längre in i lokalen, smög till ungdomsäventyren. Mitt pekfinger strök längs med gröna och röda ryggar, då och då och på måfå studerade jag ett konvolut.
   Plötsligt sköt kalla kårar längs min ryggrad, en gigantisk och svart hund stirrade rakt in i mina ögon. Framför den en människokropp som omgiven av dimslöjor, i bakgrunden ett ödsligt hus på en kulle.
   Omöjligt att motstå, jag började läsa direkt, på plats. Ord blev meningar, meningar blev stycken, blad efter blad vändes och… jag begrep ingenting. Miljöerna var vagt bekanta samtidigt som de ständigt gäckade min erfarenhet. Huvudpersonerna drevs av mål jag ännu inte insett existerade.
   Likväl kämpade jag vidare, gjorde boken till min; la till och drog ifrån, skarvade och utvecklade. Glöd värmde mitt bröst, mina synapser exploderade.
   Kanske stod jag där i en halvtimme, kanske en timme.
   Nu, när jag lyssnar på »This Fiction«, Band In Box fullängdsdebut, står jag i alla fall där igen.
   Står i Viksjö bibliotek med Susan Coopers »Gråkungen« i famnen.
   2002, bakgrund. Stockholms-döttrarna, barndomskamraterna och Malmö-borna Siri af Burén och Elin Alvehag har ett band ihop, de kallar det Band In Box. Musiken de kreerar går att beskriva som twee, den strängt limiterade EP:n »Everyday Escapes« (Snow Day Records) agerar genrebevis. I samma veva som »Everyday Escapes« ges ut bestämmer sig dock Elin för att hoppa av, Siri väljer ändå att fortsätta under namnet Band In Box och hennes självständiga toner slår in på en annorlunda väg, en konceptuell väg: Varje månad ska hon lära sig spela ett för henne tidigare främmande instrument och denna lärdom ska leda till en låt. December 2006 presenteras den suggestiva och klarinettunderstödda »When Others Go South We’ll Keep Looking for the Snow« via MySpace och hyllningskörer stämmer upp. Ytterligare spår följer, rykten om en platta inleder viskande och önskedrömmande färder bredband runt och tidigare i somras släpptes så äntligen »This Fiction« av den engelska etiketten Stereo Test Kit.
   Och »This Fiction« är, förstås, fullkomligt lysande. Speldosegitarrer klingar, bergfasta röster skönsjunger, melodier griper tag i en, infall tänjer på gränserna. Att dra musikaliska paralleller mellan Band In Box och andra akter bär mig aningen emot, men exempelvis Colleen och Psapp befinner sig i sammanhanget.
   Namndroppande på slentrian, en eftergift åt mig själv.
   Ty låt mig förklara hur »This Fiction« får mig minnas mitt möte med »Gråkungen«:
   »This Fiction« är ett eget universum, ett eget hjärta och en egen hjärna.
   Ett liv.
   Ett inbjudande liv, som hälsar välkommen och fattar din hand. Emellertid är det ett högst personligt liv, ett originellt, spännande och unikt liv. »This Fiction« fascinerar mig oändligt, jag griper dess lyrik, fraser och figurer när de svävar genom rummet, jag studerar dem och ger mig hän och de svarar med otaliga bilder och drömmar. Men, detta sagt, jag lägger till och drar ifrån, skarvar och utvecklar »This Fiction« så att den ska bli förståelig för mig.
   Vissa detaljer på den är bortom min fattningsförmåga, jag saknar nycklar. Instinktivt känner jag att det finns saker på den jag vill veta mer om, influeras av, tillägna mig.
   Någon gång kanske jag lyckas glänta på fler av skivans portar. Det ska i alla fall bli underbart att försöka… en av de många skillnaderna mellan »This Fiction« och »Gråkungen«, jag återvände aldrig till den sistnämnda. Ibland räcker ett kort möte.
   Vetskapen om och törsten efter allt det som finns där ute väcks ändå.
   Väcks efter en kort promenad över en ljuddämpande heltäckningsmatta, en promenad antingen verklig eller metaforisk.

JOHAN JACOBSSON
2008-08-05