BD; im memoriam
»We gave it our love for what?«
1994–1996 bodde jag, till och från i olika omgångar och på minst sex olika adresser, i Göteborg. Det var några av mitt livs roligaste år. Och några av de hårdaste. Under denna tid hade jag i egenskap av nyhetsjournalist praktik, vikariat och inhopp på den stora morgontidningen som jag knappast högprioriterade.
Det började med en gång. Den dag jag skulle presenteras på redaktionen – inför Peter Hjörne, Joakim Berner, Britt-Marie Mattsson och alla andra – var jag så bortslösad från föregående natts rumlande att jag lyckades svimma i samma sekund som min chef (hej Leif!) stod ifärd med att ropa ut mitt namn. Knall fall. Ambulansfärden från GP-huset gav mig möjligen mina femton sekunder av korridorrykte, men slog kanske lite väl tydligt an tonen för vad som komma skulle.
Det var så mycket annat som var roligare.
Tranåskolonin av kompisar på Tegnérgatan. De inspirerande besöken hos mad man Oscar i Skivhuggets andrahandsbutik. Uppvärmningsölen och Sinatra-låtarna på Skål på Storgatan. Sommaren 1995-kvällarna på Klara. De kaosfyllda nätterna på Kompaniet/Underground på Kungsgatan, för att inte tala om alla band man såg på Karin Dreijer och Ola Borgströms klubb Hemulen på Magasinsgatan. Där, och på svartklubbar som ibland hölls i jättelika gamla hamnskjul, spelade band som Honey Is Cool, Fireside, Yvonne, Bear Quartet, Mazarine Street, Silverbullit, Sludge Nation, Souls och det som höll på att bli Soundtrack Of Our Lives mest hela tiden. I alla fall kändes det så.
Ett band var hela tiden lite mer omsusat än alla andra.
Broder Daniel.
Själv förstod jag inte alls, såg dem mest som ännu en obegriplig Linda Skugge-hype. Det hjälpte inte ens att en före detta BD-medlem vid namn Håkan, vid den här tiden Honey Is Cool-trummis, om och om igen upprepade deras storhet. I mina öron lät BD:s första album bara gapigt och störigt, på sin höjd befriande som kontrast till all mjäkindie – men i skriande behov av vad vi kan kalla substans. Att jag vid några tillfällen lär ha sett deras ökänt katastrofala spelningar förändrade näppeligen denna ståndpunkt eftersom min publika insats var än mer katastrofal. Bland annat har Björn vittnat om hur jag på 1995 års Emmabodafestival somnade framför scenen mitt under Broder Daniels spelning, med stora delar av Göteborgs indiemaffia dansandes runt min ihopvikta lekamen.
I alla fall, sedermera blev jag god vän med två systrar (hej S & S!) som från sin position i BD:s innersta krets matade mig med bakgrund, anekdoter och underlag nog för att jag plötsligt skulle kunna sätta bandet i ett sammanhang. Då och då hamnade jag på samma fester som medlemmarna, även om hela den klanen – med undantag för den mer sociale kille vi kände som Håkan – hade en förmåga att hålla sig för sig själva. De släppte inte en jävel över bron. Vilket i sig bara ökade ryktesspridningen och mytbildningen kring dem.
När gruppens andra album gavs ut våren 1996 lyssnade jag med helt andra öron – och fann i låtar som »Underground« och »Work« ett band som faktiskt artikulerade det avstånd man själv kände till vuxenliv, nio till fem-vardag och etablissemang av olika de slag. Men inte med den vanliga sortens slagna uppgivenhet, snarare med en sorgsen eufori som tack vare forceringen i deras uppviglande gitarrer fick en att bete sig illa – och känna sig stolt över det.
Som att det trots allt är bättre att vara en vacker förlorare än en i raden av fula vinnare. Och att det är en seger i sig.
»Not yet beaten by defeat.«
Vid det här laget hade jag flyttat till Norrköping och börjat jobba som redaktör på indiemagasinet Sound Affects. SA:s ägare och chefsideolog John L. Byström hatade Broder Daniel. Eller åtminstone trodde sig göra det. Han avskydde den stockholmska mediaelit som skrivit upp dem, hela storbolagsmaskinen bakom dem, alla bandets manér – från den spekulativa slirigheten till utstuderade falsksången. Även om han var en smula svårövertalad till att hänga med när bandet kom till stan för en spelning kunde kan inte låta bli att efteråt lika upprymt som motvilligt säga: »Det hände ju i alla fall något på scen.«
Det var nämligen inte annars så vanligt när dåtidens svenska indieband spelade live. Och det var verkligen en lysande konsert – händelserik, våldsam, spontan, allt det man aldrig annars fick uppleva.
När Broder Daniel många år senare, våren och sommaren 2001 närmare bestämt, var som allra hetast – efter »Fucking Åmål«, hemvändaren Håkans solosuccé, The Plans singelhit »Mon Amour«, Sonics mastodontartikel och den omsusade nya BD-låt vid namn »Shoreline« som hade börjat cirkulera – kändes det för en kort tid som att allt det gamla, den tillvaron och allt, skulle kunna komma tillbaka. Det låg i luften. Det fanns de som åter började gå ner sig. En sista kraftansträngning att sjunka. Det var väldigt roligt, men det är tveksamt om det var särskilt bra för någon – vare sig för oss som egentligen hade vuxit upp, vuxit ifrån, eller bandet självt. Framgången var välförtjänt, och betydelsefull för väldigt många, men i förlängningen dömd att rinna ut i intet. Broder Daniel var en av nittiotalets viktigaste motståndsgrupper, som på tjugohundratalet – när ingenting längre var vad det en gång verkade – levde som på lånad tid. Inte så lite likt våra egna gamla jag.
I kväll när gruppen gör sin sista spelning någonsin sitter jag hemma och väntar på att för första gången bli förälder.
»There’s something happening somewhere.«
