Jean Grae: Jeanius
JEAN GRAE
Jeanius
Blacksmith/import
Betyg: 8
Första gången jag hörde Jean Grae var 2000 på EP:n »Hip Hop for Respect«. Det var ett projekt precis lika pretentiöst och allvarstyngt som titeln antyder. Talib Kweli och Mos Def låg bakom, själva incitamentet var den brutala dödsskjutningen av Amadou Diallo och stora delar av det amerikanska hiphop-avantgardet ställde mangrant upp.
Jean Grae kallade sig What? What? på den tiden och hon la bara en kort vers som man kanske hade glömt vid det här laget, om det inte varit den mest oförsonligt förbannade på hela skivan. What? What? var inte sugen på att förlåta eller förstå. Hon ville hämnas. Hon ville ha de där skjutglada poliserna i en mörk gränd och hon ville ta hand om dem personligen och med deras egna metoder.
»Fuck it let’s get militant
Run up in the precinct, strapped with gats
with full clips loaded, aimed at there heads«
Åtta år senare är det en annan tid och Jean Grae är en annan sorts rappare. Att förespråka våld mot myndighetspersoner har inte varit ett särskilt populärt tema i amerikansk rap sedan planen flög in i World Trade Center. Att ta sig själv och sin kultur på sådant ödestyngt allvar som på »Hip Hop for Respect« är inte längre riktigt respektabelt. Den sortens samfällda protestaktioner hörde väldigt mycket nittiotalet till.
Men även om Grae inte längre rappar om att knäppa poliser finns det något väldigt otidsenligt över hennes nya album »Jeanius«. Ett slags gammaldags ambition, ett försök att skapa något riktigt genomarbetat och stort i en tid som inte är gjord för stora och genomarbetade ambitioner.
I bookleten poserar hon tillsammans med producenten 9th Wonder i en rad remakes av klassiska skivomslagstablåer. Public Enemys »It Takes a Nation of Millions to Hold Us Back«, Black Sheeps »A Wolf in Sheep’s Clothing«, Raekwons »Only Built 4 Cuban Linx« och Das EFX:s »Dead Serious«.
Det är en lek med referenser så klart. Men inte bara. Det är också uppenbart att Grae verkligen har velat göra ett »klassiskt« album. Ett album av det slag som ovan nämnda. Ett album som är en helhet och som på något sätt får liv bortom de enskilda spåren. Det är därför hon gjort hela skivan med en och samma producent, nämnde 9th Wonder, och hans soulmättade lätt nittiotalsnostalgiska produktioner passar förstås perfekt in i klassikerambitionen.
»Jeanius« har dessutom en lång historia. Skivan var planerad för release redan 2004 men lades av oklar anledning på is. Sedan dess har bootlegversioner cirkulerat och gjort plattan till ett slags modern undergroundmyt. När det nu till sist kommer ut, på Talib Kwelis Blacksmith-label, är det alltså med ett skimmer av myt omkring sig, som hennes eget »Black Album«.
Allt det där riskerar givetvis att flytta fokus från det väsentliga. Klassikerstämplar är jobbiga som de är i efterhand, att dras med en sådan redan i förväg är mest bara ett ok. Men trots att det här är Jean Graes mest helgjutna och ambitiösa album, definitivt ett elegant kliv in i den sfär där legender skapas, så är det i det till synes banala hon verkligen briljerar. I »2-32’s«, rappar hon om att det trots allt mest handlar om skryt och ordlekar. Och det är absolut sant men inte på ett nedvärderande sätt. För det är inte trots utan tack vare skrytet och ordlekarna som Jean Grae är en de mest begåvade rapparna just nu. Så har det alltid varit. Skryt och ordlekar är de grundläggande verktygen. Grae hanterar dem som vore de naturliga utväxter på händerna. Allra bäst i »This World« som innehåller gamla soulsamplingar, stråkar, vinylknaster och hela baletten, men framför allt en av de bästa, kaxigaste och mest fulländade rapprestationer jag hört på flera år.
»Jeanius« är en skiva som säkert kommer att anklagas för att vara gammaldags, men då lyssnar man bara på hur det på ytan låter. Vad det egentligen handlar om, och det är det som gör det hela potentiellt klassiskt, är något helt annat. Nämligen en rappare med en benhård vilja att definiera sig själv helt på egen hand, som vägrar kategoriseras eller förklaras av någon annan, som vrider sig som en mask på kroken inför stereotypa förväntningar och som fortfarande på fullt allvar menar att hennes ord och verser är det enda som verkligen säger något om vem hon är och vad hon tycker och tänker.
Det är liksom det man har rap till, eller konst för den delen.
PATRIK SVENSSON
2008-08-12
