Larry Jon Wilson: Larry Jon Wilson

LARRY JON WILSON
Larry Jon Wilson
1965/import
Betyg: 7

Den lurvige barytonbohemen tillhörde på sjuttiotalet samma outsiderkretsar i Nashville som Guy Clark och Townes Van Zandt och gav ut en svit hyllade album som aldrig tog honom någon annanstans än ännu längre ut i marginalen. Det var först för några år sedan – när de två »Country Got Soul«-volymerna exponerade honom som en av de »hemliga hjältarna« bredvid Jim Ford, Eddie Hinton, Sandra Rhodes och Donnie Fritts – som hans namn började nämnas med den frekvens och respekt som Larry Jon Wilson förtjänar. Hans båda bidrag, »Sheldon Church Yard« och »Ohoopee River Bottomland«, lät verkligen exakt så träskmurrigt söderngotiska som titlarna gav sken av.
   Under exceptionellt avslappnade och enkla former spelades denna comebackskiva in, vid kuststräckan där Florida och Alabama flyter in i varandra. Hela tiden med romdrinkar, tretimmarsluncher och kritvita stränder nära inpå knuten lät man bandspelaren rulla medan Wilsons vindpinade stämma drog historier och sjöng favoritlåtar av såväl sig själv som själsfränder i stil med Mickey Newbury och Paul Siebel. Att han också valde att tolka »Heartland«, Bob Dylan och Willie Nelsons uppgörelse med den amerikanska drömmen, är knappast någon slump, särskilt som låten omges av dels en »Losers Trilogy«, dels en »Whore Trilogy«.
   Uppbackad av blott en akustisk gitarr, och på några på ställen fiol, låter det så klart väldigt spartanskt. Lyssnar man riktigt noga går det nog rentav att skönja den Mexikanska golfens brus någonstans i bakgrunden. Och det här är en skiva man ska lyssna riktigt noga på, annars kan den lätt framstå som tråkig. Det krävs karismatisk röst och mer än bra material för att ro ett dylikt album i hamn. Till skillnad från hur utfallet blev på Rick Rubins upphaussade restaurering av Neil Diamond fixar Larry Jon Wilson både och. Att han inte lär sälja tillnärmelsevis lika mycket är som bekant bara en annan del av den amerikanska drömmen.
PIERRE HELLQVIST
2008-08-19