Glen Campbell: Meet Glen Campbell

GLEN CAMPBELL
Meet Glen Campbell
Capitol/EMI
Betyg: 7

Ska man skaka liv i en slumrad gammal country- eller soulhjälte och uppnå märkbar kommersiell framgång verkar det krävas namnstarka rockproducenter.
   Varken Rick Rubin, Jack White eller Joe Henry syns dock till när Glen Campbell åter kliver ut i strålkastarljuset efter ett par–tre decennier av relativ anonymitet, som bland annat har ägnats åt att bli kvitt drogmissbruk och hitta Gud.
   Intentionen är däremot densamma.
   I produktion av Julian Raymond (The Wallflowers, Rosanne Cash) är idén helt tydligt att få en yngre generation nyfiken på den forne countrypolitaneleganten. Låtvalen siktar oblygt in sig på pop/rock-publiken, med ett smäktande sound som ekar av hans svunna storhetstid. Det gör trots allt inget om de gamla fansen också hittar fram till skivan…
   1967–1968 hade Campbell sju raka singelettor på countrylistan, däribland stilbildande versioner av »Gentle on My Mind«, »By the Time I Get to Phoenix«, »Wichita Lineman« och »Galveston«; sånger som snart letade sig in i repertoaren hos artister i alla möjliga genrer. Även om guldepoken, till betydande del baserad på hans samarbete med låtskrivaren Jimmy Webb och producenten Al DeLory, mattades av en smula i början av sjuttiotalet höll hans stjärnstatus i sig decenniet ut med stora hits som »Rhinestone Cowboy« och versionen av Allen Toussaints »Southern Nights«.
   Innan Glen Campbell lyckades bli ett fenomen i eget namn var han studiogitarrist med ett CV (Elvis Presley, Frank Sinatra, Rick Nelson, Dean Martin, Everly Brothers, Merle Haggard, Bobby Darin, för att bara nämna ett fåtal) som rentav kan mäta sig med James Burtons. Framför allt stod han Beach Boys nära, ersatte Brian Wilson som turnémusiker då denne flippade ur och erbjöds även ett permanent medlemskap som Campbell avböjde när det visade sig att förslaget exkluderade en jämbördig del av royaltyintäkterna. Hans nekande svar renderade honom i stället ett eget skivkontrakt med Capitol, och resten är historia.
   Så här står han, en sjuttiotvååring tillbaka hos just Capitol – redo för en sista kraftansträngning. Eller; det var Raymond som tog fram konceptet, valde ut låtarna och gjorde alla grunderna. Campbell kom till i studion efter sin obligatoriska golfrunda, rökte en cigarr, la sång på någon låt per kväll och återvände sedan hem.
   Det må verka bekvämt i överkant men visar sig funka förbluffande bra. I gammal god stil balanserar han hårfint mellan det graciösa och det genuint kitschiga. Westernepisk storvulenhet möter klassisk kalifornisk bilåkarpop. Det tycks inte som att han behöver kämpa det minsta med materialet, vare sig det handlar om U2:s »All I Want is You«, Foo Fighters »Times Like These«, Green Days något uttjatade »Good Riddance (The Time of Your Life)« eller två vackert ringande Tom Petty-låtar. Men så har Campbell alltid varit en sångare som smälter in överallt – eller, annorlunda uttryckt, aldrig riktigt sticker ut. Begåvad men knappast en stilist vars uttryck etsar sig fast.
   Sålunda blixtrar denna comeback sällan till. De gånger det sker är det faktiskt i de två låtar som på förhand såg mest vanskliga ut.
   The Replacements »Sadly Beautiful« är i original så lågmäld, trasig och sorgsen som bara en låt specialskriven till Marianne Faithfull kan vara. Även om den givetvis inte känns på samma sätt i händerna på Glen Campbell som med Paul Westerberg träffar inspelningen ändå liknande nervtrådar, kanske för att texten är som gjord för att sjungas av en individ som kommit en bit upp i åren.
   Än mer bisarrt föreföll beslutet att våga sig på The Velvet Undergrounds »Jesus«. Man kände väl att det möjligen är en av de där låtarna som Rick Rubin borde ha lagt fram för Johnny Cash i stället för att tvinga på honom Sting-pekoral. Men Glen Campbell?!
   Faktum är att resultatet blir magnifikt. Campbell är förståndig nog att inte försöka låta lika avtrubbat sinnesslö som Lou Reed, gissningsvis har han aldrig ens hört originalet. Men han gör låten med en insiktsfull närvaro som klart signalerar att han mycket väl vet vad låten handlar om. Han har ju varit där, han också.
PIERRE HELLQVIST
2008-08-19