B.B. King: One Kind Favor

B.B. KING
One Kind Favor
Geffen/Universal
Betyg: 8

För att göra reklam för det här albumet ger han sig ut på en omfattande USA-turné, härifrån och ända in i december.
   I september inviger han »The B.B. King Museum and Delta Interpretive Center« i hemstaden Indianola.
   Samtidigt drar han, i fotspåren på Bob Dylan, i gång sin egen radioshow på sattelitradiokanalen XM, som kommer att sändas varje vecka.
   B.B. King är åttiotvå.
   Och han har precis gjort ett av de finaste albumen i sin karriär. Vilket inte säger så lite; det här är mannen som mer än någon annan musiker har hjälpt till att pressa bluesens blå toner långt, långt in i populärmusikens blodsystem. »Blues is King«, som ett av hans andra klassiska album heter.
   Här har han tagit hjälp av T-Bone Burnett för att återvända till sina musikaliska rötter. På repertoaren står hans egna favoriter – från Lonnie Johnsons »My Love is Down« och T-Bone Walkers »I Get So Weary« till The Mississippi Sheiks »The World is Going Wrong«, för övrigt en låt som Dylan också har återanvänt. Och om idén på papperet verkar lite sökt undanröjs alla tvivel när man hör resultatet.
   Och dessutom, King har ju aldrig avlägsnat sig särskilt långt från sina rötter, från precis den musik han spelar här.
   Den stora skillnaden är snarare att han gör det med större närvaro och inlevelse än vad han gjort på väldigt länge. Och att inramningen är klockren; respektfull utan att förfalla till nostalgisk cirkus. Ljudet är varmt och direkt, med mycket rumsatmosfär. Spelet är här och nu, i stunden och mitt i känslan.
   Burnett spär ibland på med en välriktad blåssektion men för det mesta håller han inspelningen på en enkel, nästan femtiotalistiskt råbarkad nivå. Det låter magnifikt, som om musikerna står i ditt vardagsrum. Och njuter av att göra det.
   I den lilla gruppen som kompar King finns mästerpianisten Dr. John och trummisen Jim Keltner. Alla underordnar sig låtarna och stämningen, Kings fortfarande mäktiga röst och förvånansvärt distinkta gitarrspel. Keltner spelar som en dröm rakt igenom, med ett distinkt och naturalistiskt trumsound, jazzigt pådrivande. Man förstår att Burnett ofta och säkerligen medvetet lagt trummorna ovanligt långt fram i ljudbilden.
   Man anar att Keltner är stolt över att han har gjort det.
   Inte ens han lär ha spelat med någon större man och musiker.
LENNART PERSSON
2008-09-02