Nelly: Brass Knuckles

NELLY
Brass Knuckles
Universal
Betyg: 3

På omslaget till sitt femte, och väldigt försenade, studioalbum poserar Nelly i bar överkropp med nävarna hårt knutna framför sig, svettig och deffad som få.
   Det är en bild som i kombination med titeln på skivan lätt skulle kunna lura lyssnaren till att tro att Nelly sedan senast övergett den typ av mysiga poprap han blivit så… ehm, bra på och i stället börjat göra gangstarap. Oron må vara välgrundad vad gäller Nellys ambitioner, men inte alls vad gäller hans resultat.
   Personligen har jag alltid varit förvånad över de kommersiella landvinningar han lyckats göra. I min bok har kombinationen en av branschens mest irriterande röster och en allt för bred ambition av att vilja vara såväl hård rappare (här i »U Ain’t Him«) som mjuk r’n’b-man (»One and Only«) aldrig riktigt funkat. När han på »Brass Knuckles« bjuder in gästartister på tretton av skivans fjorton spår gör han sig själv den stora otjänsten att göra de egna svagheterna mer än pinsamt tydliga. Bredvid Rick Ross framstår han logiskt nog mest som mesig och uddlös, bredvid Usher som buffligt oglamorös och bredvid Pharrell som osäker och osexig. Ingen av gästartisterna gör egentligen någon särskilt uppseendeväckande god insats, men lyckas ändå konsekvent överglänsa Nelly själv.
   I våras när det hyphy-inspirerade spåret »Bay« läckte på internet väcktes ett hopp om att den här skivan skulle bli långt mer upphetsande än vad den nu blev. Att »Bay« inte ens är inkluderad här utan i stället finns att få som extraspår genom amerikanska lågstatuskedjan Wal-Mart känns inte bara symptomatiskt för hur rumsren den kommersiella hiphopen hunnit bli, utan även för vilken artistisk slapphet framgångarna ibland borgar för.  
ISABEL NELLDE
2008-09-16