Bo Kaspers Orkester: 8
BO KASPERS ORKESTER
8
Sony BMG
Betyg: 2
Åttonde albumet för Bo Kasper Sundström och hans hissmusiker. Jag har inte någon gång genom åren lyssnat intensivt på deras löften. De har aldrig haft förmågan att vidröra mig. De har alltid passerat i fjärran. Många andra svenskar har bevisligen lyssnat, men det var länge sedan vi lärde oss att inte ta försäljningsstatistik som intäkt för kvalitet.
Det är inte lyrik; det är julklappsrim. Det är inte vemod; det är ringa känningar på rutin. Åttonde albumet och det är fortfarande samma gamla visa: den om att vilja men inte kunna.
Jag känner mig elak där jag sitter framför datorn och lyssnar och skriver. Men det finns inga förmildrande omständigheter här. Det är fritt fall i pekoralkarusellen. Det är närmast bedövande trist musik; låtarna är avkönade och texterna balanserar svajigt på banalitetens gräns.
Ljudbilden är som ett fladdrigt minne från åttiotalet. Det låter Stranded Rekords om alltihop. De där powerpretentiösa banden som dök upp i flock i mitten av det bolagets era: Mockba Music, Johan Vävare, Viva!
Att bandet är akterseglat blir extra tydligt ett år som detta, när man lyssnat sönder så mycket okuvligare svensk musik som befinner sig på platser dit Bo Kaspers Orkester knappt kan drömma sig till: Hello Saferide, Joel Alme, Tobias Fröberg, Tallest Man On Earth, Majessic Dreams, Nordpolen, Frida Hyvönen, Sophie Zelmani.
Det mesta låter man bara passera, likt vatten genom fingrar och tår. Panta rei, baby. Att produktionen är bottenlöst konformistisk och harmonierna enkom ekon av starkare förebilder kan man väl leva med. Men texterna är faktiskt bara för mycket. Det blossar om ens kinder när man lyssnar. Jag ska inte dra fram elaka exempel och leka illvillig pedagog. Ni får ta mig på mitt ord: det är mellanstadiepoesi om de grundaste känslorna. Här finns en – säger: en – låt som går att lyssna på utan att skämmas å hela bandets vägnar. Den heter »Jag fann en bok« och drar fram obehagliga minnen ur det förflutna på ett något så när effektfullt sätt.
Resten är delar av fejkat svårmod som inte vill beröra, bara kränga plattor till massan. Summan är det sämsta album jag recenserat på åtminstone tre år.
Men visst måste det finnas något gott att säga om den här anonyma jazzanstrukna b-popen. Någonstans i minnesbanken vill jag komma ihåg att Kjell Häglund har skrivit vackra ord om dem. Jag rusar ner i källaren, där jag har mina gamla Pop-årgångar stående i prydliga tidskriftssamlare. Jag letar och letar och hittar en recension av »Amerika«, bandets tredje album, i Pop #20 där Kjell tycker att »soundet är mjukt som kattassar och luftat med livekänsla«. Ni får ta med er det, Bo Kaspers Orkester, för jag är inte i närheten av att säga något lika snällt.
TONY ERNST
2008-09-23