Ladyhawke: Ladyhawke

LADYHAWKE
Ladyhawke
Modular/Island/Universal
Betyg: 8

En av årets mer omtalade debutanter i England är Ladyhawke, ett alias för Pip Brown – ursprungligen från Nya Zeeland men sedan en tid bosatt i London. Hon växte upp under ett åttiotal fullt av såväl obändiga yrväder som Joan Jett, Debbie Harry och Cyndi Lauper som coola katter som New Order. En tid när ingen ifrågasatte samvaron mellan ärkerockiga elgitarrer och futuristiskt (i dag retroljudande) blippiga synthar.
   Ur detta har hon destillerat fram en oförfärat åttiotalsflörtande megamix som man nog måste vara extremt träig för att inte bli lite glad av. Synthar pinglar, keyboards bräker, trummor bonkar stumt och driver på, gitarrer riffar som gläfsiga hundvalpar.
   Det går att referera till samtida akter som Katy Perry (eller så är det bara för att öppningsspåret påminner om »I Kissed a Girl«) och Calvin Harris slarveraktiga retrosound. Men lika gärna till The Cures ystra melankolik, Alan Parsons synthiga middle of the-road-pop, eller varför inte Van Halen – lyssna bara på »Another Runaway«.
   Brokigt alltså, på ett skönt vis. Och det är absolut inte bara kitsch. Hör singeln »Paris is Burning«, där Ladyhawke varvar riktigt coola och aviga funkrytmer med en barnsligt enkel refräng. Eller urstarka »Magic«, med samma ylande synthkörer som Sisters Of Mercy brukade köra med.
   »My Delirium« är annars skivans starkaste kort, temposnabb på ett sätt som musik sällan är i dag och full av snygga detaljer: syntharna som lånats från The Cures »Kiss Me Kiss Me Kiss Me«, handklappen som inte ens försöker låta äkta.
   Höstens första blåsväder är här.
PATRIK LINDGREN
2008-09-23