Jackson Browne: Time the Conqueror

JACKSON BROWNE
Time the Conqueror
Inside/Bonnier Amigo
Betyg: 5

Hur mycket jag än sympatiserar med den kaliforniska introspektiva singer-songwriterskolan stadfäst på sjuttiotalet – i vilken Jackson Browne kan sägas vara en portalfigur – försvinner dessa känslor nästan alltid då jag lyssnar på själva musiken. Det är en rörelse jag känner begär inför i teorin; inte i praktiken. Den väl avvägda föreningen av själsligt svårmod, komplexa låtstrukturer och långt rågblont hår som tillåts blåsa fritt i den nerrullade suffletten är liderligt lockande så länge man slipper lyssna på Glenn Frey, David Lindley, Linda Ronstadt, Graham Nash, Jackson Browne. De är nämligen inte så bra i verkligheten.
   Jag läser mig till att detta är Brownes tolfte studioalbum; det första på sex år. Själv har jag inte lyssnat intensivt på honom någon endaste gång i mitt liv. Men jag har skaffat de fyra första albumen efter hand och det händer – det är inte ofta, men det händer – att jag spelar »The Pretender« och för en kort stund drabbas av det romantiska anslagets lodande av det mänskliga psyket. Men det är nog allt.
   Jag vet att Magnus Eriksson på Rootsy kallade de bägge akustiska liveplattorna som dök upp härom året »ett fantastiskt flöde av tidlös sång- och låtskrivarkonst« och jag håller egentligen med honom; jag har lyssnat en hel på dem, jag också. Man undrar då varför jag inte berörs ända längst in. Varför det oftast bara är någon sorts högstämd bakgrundsmusik? Kanske är det de alltför intrikata sammansättningarna i de enskilda låtarna som på något vis skymmer det pulserande hjärtat? Kanske är det musikteori snarare än djupa sår? Jag vet inte.
   Nya plattan är välgjord, välregisserad, välkomponerad. Och trist. Musikmässigt så är det fortfarande långa komplexa låtar med sticks, bridges och hur nu terminologin går. Produktionen är mogen, om eufemismen tillåts. Texterna cirklar kring två ämnen: det egna själsliga tillståndet, som alltid varit en viktig ingrediens, och USA:s stygga utrikespolitik, som är ett något nyare tillskott.
   Bäst fungerar Jackson Brownes meddelanden om sina privata tillkortakommanden. Han är fortfarande skickligast som kärlekslyriker med siktet inställt på de personliga defekterna. De andsvaga antikrigslåtarna – den här gången representerade genom det bottenlösa pekoralet »The Drums of War« – har aldrig varit lika intressant. Hans sjuttiotal kommer ju alltid att vara större än hans åttio- och nittiotal. Och, tvingas man säga efter att ha lyssnat på »Time the Conqueror«, större även än hans nollnolltal.
TONY ERNST
2008-09-30