Peter Bjorn And John: Seaside Rock

PETER BJORN AND JOHN
Seaside Rock
Wichita/Cooperative/Bonnier Amigo
Betyg: 7

Det finns de som tycker att folkmusik är Sverige. Eller dansband, Ulf Lundell och en hel vår av schlagervansinne. Allt är väl lite sant, men knappast helt överensstämmande.
   Peter Bjorn And John, med sin anglosaxiskt präglade gitarrpop, torde det däremot vara få som tänkt på i termer av typiskt blågul musik. Deras melodier har verkat i en allt annat än outforskad tradition vi lärt känna genom alla från Lennon-McCartney till Difford-Tilbrook, och de har gjort det med en hantverksskicklighet som emellanåt gränsat till det snillrika. Om än möjligen med viss brist på överraskningar, åtminstone ända fram till 2006 års soligt studsiga dunderhit »Young Folks« – en låt vars enorma genomslag nog tog alla på sängen. Även om framgången kan förklaras med att just detta hantverk inte nöjde sig med att gränsa till det snillrika.
   Singeln har hållit PBJ i ropet och på vägarna bra länge, tagit dem till platser, sammanhang och möten (hej Kanye West!) man kanske inte direkt hade tippat att just den här lätt anakronistiska trion stod i färd att kvalificera sig för. Den var deras revansch och chans och de förtjänade den på alla sätt.
   Att de följer upp en sådan smällkaramellsuccé med en experimentell och huvudsakligen instrumentell skiva, där de fåtaliga röstinslagen utgörs av talad norrländska, signalerar att de vill 1) dämpa förväntningarna på nästa riktiga skiva en smula, 2) köpa sig betänketid ifråga om vart de ska ta vägen med sin musik och (radikalt förändrade) karriär, 3) ge Brian Eno, som gruppen önskar jobba med framöver, ett arbetsprov på att de behärskar annat än tämligen konventionell sixtiespop.
   Helt okej, hellre det än de alternativ som lite pliktskyldigt brukar stavas live- eller coverplatta.
   Fast det allra finaste med »Seaside Rock« är att Peter Morén, Björn Yttling och John Eriksson är så mån om att leda lyssnarna, varav då en stor del kan förmodas vara relativt nytillkomna, tillbaka till sitt eget ursprung; »Så här låter vår uppväxt.« Vågskvalp, underliga dialekter och en urskogsfrisk stillhet som överraskar när den kommer från några som på sistone måste ha befunnit sig mitt i sitt livs rus.
   Det låter Sverige för att det vill låta Sverige, inte för att det måste.
   Att alltsammans närapå utmynnar i ren hembygdspornografi, som inhemska och avvikande collageliknande skivor tenderar att gotta ner sig i, spelar faktiskt ingen som helst roll.
   Om det nu är så att Peter Bjorn And John önskar ta ner allting så gör de det med väldigt mycket förnuft och känsla.
PIERRE HELLQVIST
2008-10-07