Snow Patrol: A Hundred Million Suns

SNOW PATROL
A Hundred Million Suns
Polydor/Universal
Betyg: 2

2006 var året då Arctic Monkeys fick alla rubriker i Storbritannien. Debutalbumet »Whatever People Say I am, That’s What I’m Not« rusade upp på försäljningslistan och blev den snabbast säljande debutplattan i landet någonsin.
   Ändå var det ett anonymt Glasgow-gäng som sålde flest plattor det året.
   Snow Patrols tredje fullängdare »Eyes Open« sålde i två miljoner exemplar, bara i hemlandet.
   Inget fel med det. Tro inte att jag per automatik rynkar på indienäsan åt allt som säljer som smör. Sångaren och låtskrivaren Gary Lightbody har en otvivelaktig förmåga att få till breda och välstrukna rockanthems, låtar som »Hands Open« och »Chasing Cars« vecklar på bästa U2-manér ut sig till melodimonster som lever på radiofrekvenser.
   När nu uppföljaren dyker upp visar det sig smärtsamt tydligt att Gary Lightbodys låtförmåga förutsätter bärkraftiga melodier. Utan hitsen stannar Snow Patrol. Som en smällfet ballong stiger »A Hundred Million Suns« till stratosfären med hjälp av överlastad produktion och en massa varmluft. Producenten Jackknife Lee verkar ha fått tokspel bakom rattarna och förtvivlat skruvat upp allt till »stadiumrock«-läge. Lightbody själv verkar insett allvaret av avsaknaden av stora refränger. Nordirländaren har därför försökt kompensera det grandiosa med texter om planeter, raketer, väderfenomen och som synes en jävla massa solar. En sexton minuter avslutande låtdrapa indelad i tre kapitel är inte ens irriterande, den bara passerar och tar slut.
   Från och med nu slutar vi med jämförelser mellan Coldplay och Snow Patrol. Chris Martin verkar åtminstone vara medveten om att han sjunger till sin egen navel.
   »A Hundred Million Suns« kommer förstås att sälja hur mycket som helst, den med.
   Den här gången är Snow Patrol inte värda framgången.
ANDERS DAHLBOM
2008-10-28