The Cure: 4:13 Dream

THE CURE
4:13 Dream
Geffen/Universal
Betyg: 4

I sin nyutkomna bok »Nextopia: livet, lyckan och pengarna i Förväntningssamhället« förklarar handelsprofessorn Michael Dahlén att vår tid byggs av förhoppningen att morgondagen alltid är ljusare än nuet.
   »I en tid när allt är tillgängligt har vi blivit allt mer intresserade av vad som väntar runt hörnet.«
   Om man applicerar den logiken på The Cure – ett popband vars främsta ögonblick ägde rum för tjugo år sedan på album som »Kiss Me, Kiss Me, Kiss Me« och »Disintegration« – blir upplevelsen nästan surrealistisk.
   »4:13 Dream« är Crawley-bandets trettonde album, och har föranletts av spekulationer om ett pånyttfött The Cure. I intervjuer har sångaren och viktpendlaren Robert Smith deklarerat att musiken på skivan är en reflektion av bandets snart trettio år långa karriär och i viss mån en tillbakagång till soundet på epokgörande, tidiga singlar som »Killing an Arab« och »Jumping Someone Else’s Train«.
   Men The Cure är inte tillbaka i någon fornstor form. Hur ofta Robert Smith än understryker varje enskild konsonant i texternas banala iakttagelser över en ambulerande medelålder och allt mer tilltagande livsleda förmår han aldrig formulera någonting han inte formulerade bättre, och med en än mer klarsynt ironisk skärpa, redan för tjugofem år sedan.
   2008 är The Cure i stället en revisionistisk gothrörelse på evighetsturné. Anförda av en sångare vars enda personliga erfarenhet av utanförskap är en trettio år gammal frisyr.
   Den sprudlande singeln »The Only One« till trots; »4:13 Dream« är det minst minnesvärda album The Cure spelat in sedan 2000 års »Bloodflowers«, på sin tid det minst minnesvärda album de spelat in sedan »Wild Mood Swings« från 1996.
   »Du är aldrig bättre än din nästa grej«, förklarar Michael Dahlén i »Nextopia«.
   I år är det ett kvarts sekel sedan den logiken senast var tillämplig på The Cure.
NIKLAS ELMÉR
2008-10-28