Madlib The Beat Conducta: WLIB AM: King of the Wigflip

MADLIB THE BEAT CONDUCTA
WLIB AM: King of the Wigflip
Stones Throw/BBE/Rapster/Playground
Betyg: 5

Madlib börjar bli något av en senior vid det här laget, både i egenskap av artist och producent. Han har onekligen mejslat ut en tydlig nisch åt sig själv. I en genre som kan verka fattig på experimentlusta har han upphöjt vaggande trekvartstakter och autistiska heliumröster till om inte norm så åtminstone ett väletablerat alternativ.
   Kanske till och med lite väl etablerat, när uppdraget är att avsluta en »Beat Generation«-serie åt BBE blir resultatet ganska givet. Det låter ungefär som de inventeringar av Blue Note-arkiven han ägnade sig åt i början av tjugohundratalet, en småromantisk mash-up av afroamerikansk populärkulturell historieskrivning i charmig baktakt. Referenstagningarna är både korrekta och förutsägbara, det här är med andra ord inget album som bränt för många studiowatt nattetid.
   Men mellan Richard Pryor i Afrika-skämten och Ronnie Fosters samplade trumvirvlar så kapitulerar jag ändå, som alltid, för det som är Madlib. För även om »WLIB AM« framstår rutinmässig blir det ändå aldrig slarvigt eller suddigt i kanterna. Det har alltid funnits en röd tråd, en tydlig vision som lyst igenom de oräkneliga projekt som den här mannen varit involverad i under de senaste tio åren. I botten ekar den där närmast sufiska tonen som förmodligen är kärnan i Madlibs produktioner. Det låter i sina bästa stunder mer Kairo än LA.  En känsla som förmodligen beror på att hans metod knyter an till ett uttryckssätt som är vanligt i arabvärlden – att låsa musiken inom ett begränsat antal toner på skalan och vara monoton men samtidigt uttrycksfull.
   Inte en konst som förfinas just i detta fall, i synnerhet som flera av de rappare som Madlib valt att samarbeta med, exempelvis Guilty Simpson och Defari, må vara monotona men låter lika platta och livlösa som texterna de skriver. Undantaget stavas Dudley Perkins, men han skymtar förbi så kort att han inte förmår göra speciellt mycket för det samlade intrycket.
   Det här är onekligen ett »shake’n’bake«-projekt där resultatet inte blir fullt så maffigt som utlovat, men det är å andra sidan något man kan komma undan med efter tio år leken och en så pass diger katalog.
JENNY SÖRBY
2008-10-28