Patty Loveless: Sleepless Nights
PATTY LOVELESS
Sleepless Nights
Saguaro Road/Bonnier Amigo
Betyg: 8
I häftet till Patty Loveless mästerverk, »Mountain Soul« (Epic) från 2001, möts vi av en bild av en man i yngre medelåldern; smutsig, på väg att kränga av sig sina skitiga jobbkläder, med en lätt vild blick i ögonen. Och en malande trötthet i kroppen han för länge sedan gett upp alla tankar på att fly ifrån. Han har precis kommit hem efter att ha jobbat sitt skift i en av Kentuckys många kolgruvor. Han har slitit sex kilometer under jordens yta, ofta på knä, för att få fram det svarta kolet.
Det är en bild av Pattys far. Som sedermera hostade sig till döds i stenlunga, gruvarbetarnas gissel.
Albumet är en strävt kärleksfull hyllning till Loveless barndomsbygd och människorna som bodde och arbetade där. Men det bjuder inte bara på socialrealism och moderna skillingtryck, där finns också klassisk nu-är-det-lördagskväll-och-nu-glömmer-vi-all-skiten-country.
Precis det slag av honky tonk-drömmar/verkligheter som hon ger oss på »Sleepless Nights«. Båda albumen bär fram urgamla countryideal – genom att berätta sanna historier ur livet och genom att ge oss den glädje som förhoppningsvis kan bära oss igenom det.
Loveless har den här gången spelat in en rad av sina egna favoriter ur countryns klassikerarkiv. Och hon har gjort det utan att falla i fällan att överlasta och överproducera, eller att överkomprimera och övertrimma ljudet på skivan. Som så ofta sker i dag, när all musik produceras för att tränga igenom bruset och tjattret från de värst gapande reklamradiokanalerna. Och självdör på kuppen.
Här finns det luft mellan tonerna, värme i ljudbilden och rejält med spelrum för Loveless uttrycksfulla, känslostyrda röst. Och ni får ursäkta om det låter konservativt men det skänker fortfarande stor glädje att höra riktiga musiker spela på riktiga instrument, som om de satt i rummet tillsammans med en.
Inte blir det nostalgiskt heller, bara en innerlig uppvisning i konsten att föra oss tillbaka till rötterna. En riktigt bra låt dör aldrig, den bara väntar på att vi ska ha vett att upptäcka den igen. En riktigt bra låt överlever på den passion, den emotionella laddning den bärs fram av.
Och hur skulle de här låtarna kunna dö? Loveless har sökt sig till »honky tonk heaven« och hämtat med sig en rad fortfarande relevanta nedslag i synd, sprit och otrohet, kärlek och frälsning.
Vi får bland annat utsökta tolkningar av Carl Butlers »Don’t Let Me Cross Over«, Webb Pierce »There Stands the Glass«, George Jones »Color of the Blues«, Hank Locklins »Please Help Me I’m Falling«, Dolly Partons och Porter Wagoners »The Pain of Loving You« och The Davis Sisters »I Forgot More Than You’ll Ever Know«. Patsy Cline och Hank Williams lämnar så klart också ifrån sig några klassiker. Hon gör dem alla till sina egna, mitt emellan den där slitna vardagsverkligheten och dansgolvets fristat.
Och det blir inte mycket mer av obeveklig, svårhanterlig verklighet än när hon i Pierce-klassikern sitter där och stirrar på flaskan på bordet.
»There stands the glass
that will ease all my pain
that will settle my brain
It’s my first one today
There stands the glass
that will hide all my tears
that will drown all my fears
Brother, I’m on my way…«
Hon är livrädd för att tömma det första glaset, men vet att hon kommer att göra det. Och hon vet precis vad det kommer att leda till. Handen skakar, innan hon ens griper om glaset.
»Sleepless Nights« är en av de bästa nyproducerade countryplattor jag hört på väldigt länge. Med musik djupt rotad i traditionen, men ändå fullständigt relevant och tillgänglig i detta nu. Med en vardagssolkig skönhet som effektivt lär en saker om livet, och förnyar ens kärlek till det. Trots allt.
LENNART PERSSON
2008-11-04
