Q-Tip: The Renaissance
Q-TIP
The Renaissance
Universal Motown/Universal
Betyg: 3
För sex år sedan fick Arista kalla fötter och vägrade ge ut hans andra soloskiva. »Icke kommersiellt gångbar«, ska ha varit orsaken och så frös »Kamaal the Abstract« inne. Att byta bolag ledde ingenvart. 2004 års »Open« gick samma öde till mötes.
Det är inte för intet som Q-Tip ser sitt tredje försök till ett andra album som en pånyttfödelse.
»The Renaissance« är, motgångarna till trots, en positiv officiell uppföljare. Att födas på nytt verkar för den forne A Tribe Called Quest-rapparen utesluta ältande. Han hyser inget agg mot det som försenat hans solokarriär i åtta år, utan konstaterar bara att han inte är »designed for the industry«. Det är enkelt att hysa sympati för en sådan musiker.
Musikmässigt är det svårare att dunka en kämpande Q-Tip i ryggen. Den stora återkomsten innehåller knappt någonting som sticker ut eller fastnar. Det är lättlyssnat, men svårt att höra vad som egentligen sägs. Den karaktäristiska rösten bjuder inte direkt in till något intensivt lyssnande. Synd på en rappare som knappt svär och lyckas undvika det som brukar kritiseras mest inom hiphop.
Att Q-Tip själv har producerat tio av skivans tolv spår borde tala för en tajt sammanhållning av text och musik. Det är det också, men till helhetens nackdel. De många ljuden och utsvävande instrumenten gör det svårt att rappa över. Q-Tip får flumma ut sitt flow till den grad att han ibland låter mer som en estradpoet än den grymma rappare han kan vara. Det blir mest tydligt i stakiga »Manwomanboogie« med Amanda Diva.
Soulsoundet är det inget fel på men det gör sig bättre i refrängerna och där överglänser samtliga gäster huvudpersonen. Musiken känns helt enkelt bättre lämpad för dem. Det är egentligen bara när Q-Tip rappar med mer kontinuitet som det blir okej, i »Dance on Glass« som bäst.
Hans två största låtar, »Breathe and Stop« och »Vivrant Thing« från 1999 års solodebut, brukar kallas hans mest poppiga. Men de är också hans bästa, just för att det är dem man återkommer till och vill lyssna på. »The Renaissance« kommer att försvinna någonstans i skivhögen och som bäst agera som bakgrundsmusik.
DANINA MAHMUTOVIC
2008-11-04
