Grace Jones: Hurricane
GRACE JONES
Hurricane
Wall Of Sound/Border
Betyg: 8
Titeln är väl vald. Ögonblicket när en försmådd Grace Jones i direktsändning 1981 gav TV-värden Russell Harty en lavett röstades för inte så länge sedan av BBC-tittarna fram till det mest chockerande inslaget genom tiderna. Att Steve Jones i Sex Pistols kallade Hartys kollega Bill Grundy »you dirty fucker« när denne fem år tidigare stötte på Siouxsie Sioux i The Today Show nådde bara sjätte plats.
Kvinnor ska hålla sig på mattan, men det har inte axelvaddarnas jamaicanska gudinna från New York gjort i sitt liv. Sophie Fiennes gör just nu en dokumentär om henne och den lär utan problem hamna på nivå med Julian Temples mästerliga Pistols-film »The Filth & The Fury«. Så passande, nu när denna kontra-alt är tillbaka på musikscenen med ett album som faktiskt är i nivå med hennes tidigare största segrar.
Visst har Sly & Robbie, Andy Warhol, Chris Blackwell, Robert Mapplethorpe, Keith Haring och Arnold Schwarzenegger betytt mycket för henne längs vägen. Och att det är Wall Of Sound som står ansvariga för detta album – i maskopi med många av hennes tidigare bundsförvanter, till exempel Sly & Robbie – ska inte underskattas.
Men hennes androgyna persona är i princip skapat av den egna fantasin, ur hennes behov av att dominera och hennes bristande tålamod med konformism och gråhet. Hennes tro är att hon tog på sig ansvaret att bli superstjärna i samma ögonblick som hon förstod att hon kunde bli det. Först som uppseendeväckande modell, sedan som sångerska i en på sin tid revolutionerande kombination av catwalk, konst och uppträdande (finslipad av hennes dåvarande man, stylisten Jean-Paul Goude). Därefter som nischad skådespelerska i filmer, reklamfilmer och TV-program valda med varierande grad av omdöme.
Till slut blev hon en seriefigur. Hon mumifierades till en pikant anekdot från det åttiotal som så illa färgade hennes senaste album »Bulletproof Heart« (1989) att det fick avsluta första akten av musikkarriären, genom att inte göra något avtryck alls. Två planerade album under nittiotalet släpptes aldrig. Men hennes största låtar bet sig envist fast på dansgolven. »Warm Leatherette«, »Pull Up to the Bumper« och »I’ve Seen That Face Before (Libertango)« är nu årtionden gamla, och låter ändå dagsfärska på alla sätt man kan önska.
Samtidigt har hon roat sig med udda – antingen totalt bisarra eller fullständigt klockrena – uppträdanden här och där. Hon har näst intill blivit arresterad för bråk med respektlös flyg- och tågpersonal. Hon har sjungit med Luciano Pavarotti. Visst, många sjöng med honom (till och med Lou Reed och Sheryl Crow), men få vågade sig över på Pavarottis egen planhalva. Kolla klippet med duetten »Pourquoi me reveiller« på Youtube, digga hatten, dyrka stassen – och baxna när hon blottar lidelsen i sin själ och kraften i sin röst.
2006 satte hon av okänd anledning ett slags rekord genom att få 1 224 personer med efternamnet Jones att sjunga med i »Slave to the Rhythm« vid Wales Millennium Centre i Cardiff. Helt nyligen utsågs hon till tidningen Q:s idol för 2008, och överräckte härom dagen priset »Best New Act« åt en till synes vettskrämd Katy Perry på MTV-galan i Liverpool. Störst effekt för hypen i hennes nuvarande hemland England hade kanske uppträdandet på sommarens Meltdown-festival i regi av Massive Attack.
Sonen Paulo Goude bidrar till detta album, liksom järngänget från hennes guldår: gitarristerna Mikey Chung och Barry Reynolds, slagverkaren Uzziah Thompson och klaviaturspelaren Wally Badarou. Brian Eno och Tricky är också med på varsitt hörn, Danny Tenaglia och Robert Logan och flera andra matar för närvarande ut mixar på de nio låtarna.
Hennes inledande iskallt talade rader på förstasingeln »Corporate Cannibal« är skräckinjagande, och de hjärtslag som därefter suger en in i låtens subtila lunk var ett mycket snyggt sätt att sätta i gång processen i somras. När hon nu i albumstarten fräser »This is my voice, my weapon of choice« innan de stenhårt renskrapade rytmerna tar över låten »This is«, bugar man inför Grace Jones återkomst, genomförd med fokus och zeitgeist värdiga vilken orädd nykomling som helst.
Titelspårets övergivna ljudlandskap framkallar en ren armageddon-opera. I vackra »Sunset Sunrise« och »I’m Crying (Mother’s Tears)« tar hon i stället lyssnaren i famn. Andrasingeln »Williams’ Blood« är ett mästerverk med alla dess suggestiva stil- och tempoväxlingar. När hon utan att blinka avslutar den låten med några rader ur »Amazing Grace« kan man bara nicka instämmande och önska henne lycka till.
MARTIN THEANDER
2008-11-11
