Helios: Caesura
HELIOS
Caesura
Type/Dotshop.se
Betyg: 9
Det står en man och tittar över axeln när jag skriver det här. Vem? Jag själv. Och bakom honom ånyo en version av mig själv. Så där pågår det ad infinitum. Vi är många återgivningar av Tony Ernst som författar denna recension.
All seriös kritik är en sorts röst på jakt efter en annan sorts röst. Jag försöker hitta mitt eget tilltal, samtidigt som jag intensivt söker efter konstnärens. Många röster ropar i kör. Målet är att urskilja åtminstone en av dessa, förhoppningsvis den dominanta.
All denna diskurs går att transponera till den musik och det album som härmed anmäls. Ska jag lyckas? Det vet man nog aldrig. Men så svårt som det är när Keith Kenniff – som är mannen bakom Helios-aliaset – är i farten brukar det sällan vara. Musiken blir under hans ledning så mycket mer än musik; blir till övergripande teorier om musik.
Metanivåerna avlöser varandra här. Lager efter lager ska skalas fram. Någonting ska – förhoppningsvis – uppenbara sig. Det är outsägligt vacker musik. Eller är det någon som beskriver vacker musik? Eller är det rent av »vacker« musik? Jag försöker ta mig igenom nivåerna och hitta kärnan. Men under tiden förförs jag av den bedårande musiken.
Låtarna är skenbart enkla, skelett nästan, men de växer medan man lyssnar, blir till labyrinter att gå vilse i, länge, länge. Man kan spela när som helst; morgnar, nätter, under rus, i glädje och sorg, ensam eller med sin älskade vid sin sida.
Musiken nyttjar samma sättning som populärkulturen gjort till sitt rättesnöre under de senaste, vad blir det, sjuttio-åttio åren. Trumma, bas, gitarr och några enstaka keyboards. Det är närmast ett försök att se vad man kan åstadkomma med samma medel som alla andra alltid använt. Är det en egen form av palimpsest? Det är nog det. Är det dogma-musik? Det är nog det.
I termer av traditionella genrer så får nog detta betraktas som någon form av ambient. I det att musiken stadigt är i rörelse, svävande på ett böljeberg. Och att den på samma gång framkallar bilder som i sin tur frammanar känslor av allra starkaste sort.
Det ter sig omöjligt att svara på huruvida jag hittat den framträdande rösten hos Helios. Om jag så att säga tolkat rösten rätt. Men någonting av vikt i den här musiken har – ännu en gång – träffat nästintill bulls eye i mitt hjärta. Magnifik musik.
TONY ERNST
2008-11-11
