Raphael Saadiq: The Way I See It
RAPHAEL SAADIQ
The Way I See It
Columbia/Sony BMG
Betyg: 7
Frågan är om Raphael Saadiq kan ligga mer rätt i tiden än vad han gör på »The Way I See It«, ett soulalbum som närmast kan beskrivas som en smula legendarisk Motown som fått åka tidsmaskin till tjugohundratalet.
Stylistics har varit en given referens i nära nog alla beskrivningar av den här skivan, liksom den övriga uppsättningen av dåtidens storheter som Marvin Gaye och Temptations. Att Saadiq dessutom ramat in sitt lilla mästerverk genom att styla sig själv som en ung Malcolm X på omslaget – i tidsenlig grå kostym av stuprörssnitt, smal slips och smala svarta bakelitglasögon – gör inte de hänvisningarna mindre självklara.
Den främsta anledningen ligger emellertid i musiken, den låter nämligen precis som det ser ut –– en fullständigt oklanderlig sextiotalsbakelse. Att han dessutom lyckas spetsa till texterna så att de, utan att förlora den där implicita kvaliteten som var den tidiga r’n’b-musikens kännetecken, också ekar av sin samtid var kanske inte helt oväntat – det här är trots allt mannen bakom D’Angelos bästa låtar.
Att Saadiq väljer att ge ut en sådan här nostalgibomb borde vara mer problematiskt. Det borde kännas lite tungt och klistrigt men det blir bara självklart. Sextiotalet var en tid då afroamerikansk populärkultur för första gången kunde fungera som ett kitt även i politiskt hänseende, med kopplingar både till medborgarrättsrörelsen och mer radikala organisationer. Kanske hårdrar jag det nu, »The Way I See It« är allt annat än en samtida »What’s Going On« men det är svårt att här inte skönja åtminstone en blinkning till Obama och dennes förmåga att väcka gamla men fortfarande högaktuella drömmar om ett annat USA till liv.
Sedd i ett större perspektiv kan jag heller inte låta bli att tänka på litteraturvetarna Lentricchia och McAuliffe när jag lyssnar på det här albumet. Deras tes om att luften gick ur den västerländska – och framför allt den amerikanska konstnärliga och artistiska förmågan att provocera eller transformera en publik i samband med de spektakulära terrorattackerna 11 september 2001 – har onekligen ägt giltighet de senaste åren. Tjugohundratalet, detta futuristiskt klingande århundrade, har inletts med att unga människor klamrat sig fast vid ett av sextiotalets mest utpräglade epitet, »hipsters«, och titulerat sig själva trygga modernister i samma anda som Saadiq här sjunger nyskrivna Temptations-låtar. Inget fel i det, snarare är det förståeligt och i detta fall låter det dessutom väldigt bra.
Men jag hoppas att populärkulturen sedan utgången av det amerikanska valet är inne i en ny inspirerad fas. Det finns helt enkelt inte längre någon ursäkt för att vara så upptagen med att titta i backspegeln. Därför framstår »The Way I See It« även som en smula symbolisk den här sidan 4 november; den må låta sextiotal men det där leendet och spontandansen som är svårt att inte undslippa sig när man lyssnar gäller faktiskt här och nu.
JENNY SÖRBY
2008-11-11