Cale Parks: Sparklace

CALE PARKS
Sparklace
Polyvinyl/Dotshop.se
Betyg: 7

Så kommer tiden på året då det är dags att blicka bakåt. Årslistor, höjdpunkter, bottennapp, överraskningar, besvikelser, framtidsljus.
   Själv blickar jag lite till höger, på högen med plattor som jag borde lyssnat igenom senaste månaderna men av olika skäl inte hunnit med. Egentligen är december officiell månad för att musikaliskt hinna ikapp året. Lika bra att tjuvstarta. Nu hinner jag inte mer än att börja beta av innan allt stannar av.
   Cale Parks är en amerikansk legoknekt till trummis. Senaste åren har han spelat på plattor och turnéer med flera mer eller mindre uppmärksammade indieakter – Cex, Joan of Arc, Chin Up Chin Up, White Williams. Vanligtvis är Brooklynkillen medlem i försiktigt fina rockkvartetten Aloha (kolla gärna upp fjolårets »Light Works«) men Parks hinner även med att ge ut soloplattor. »Sparklace« är hans andra och jag fastnar redan i låt två, »Every Week Ends«. En monoton tillbakablick på en grå brittisk vecka från slutet av åttiotalet. Det låter i alla fall så, när Parks plockar fram värsta Phil Collins-pukorna och skruvar till ljudbilden med regniga keyboards. En sorts experimentell ambientpop med refränger som verkar gjorda i total ensamhet. Inget på »Sparklace« bjuder in på riktigt, det är popmusik med stadigt fastsatta skygglappar som puttrar på i ett instängt rum. Det är just därför jag fastnar för Parks ljudvärld. Jag vill gärna kliva in och låta mig omslutas, om bara för ett tag.
   Kanske platsar »Sparklace« inte på listor över årets absolut bästa släpp, antagligen kommer plattan inte att förändra ditt liv. Ändå rekommenderar jag Cale Parks till alla som får ut något av så disparata akter som Fennesz, The Tough Alliance, Caribou eller Can.
   Lilla Polyvinyl har bara tryckt upp ett tusen exemplar. Om jag var du skulle jag börja leta så fort du läst klart det här.
ANDERS DAHLBOM
2008-11-25