T-Pain: Thr33 Ringz




T-PAIN
Thr33 Ringz
Jive/Zomba/Sony
Betyg: 4
 
Dum och reaktionär som jag är har jag alltid trott att det varit T-Pains ofokuserade överanvändning av autotune som väckt min avsky mot honom. Det, eller kanske det där med att han enligt egen utsago förlorade oskulden som tioåring. Vilket ju bara är rakt av vidrigt. Och eventuellt även förklaringen till varför killen mer än någon annan i rapper-turned-singer-gamet så uppenbart har problem med att fatta det grundläggande i att det inte är riktigt rumsrent att skriva självömkande ballader om att bli lämnad high and dry av sin favoritstrippa. Oavsett hur frustrerande det förstås måste vara.
   Båda skälen blir dock rätt ihåliga så fort jag påmint mig själv om dels att Kanye Wests nya grejer är fantastiska, autotune till trots, dels att jag ju älskar R.Kelly mer än livet självt – hans pedofila böjelser till trots. Är det, hemska tanke, helt enkelt för att T-Pain är så vansinnigt oestetisk som jag avskyr honom? Är jag så osympatisk att en mans anskrämliga yttre är det direkta skälet till varför jag skäms och intalar mig själv att det är ett undantag från hatregeln när jag brudlyssnar på albumets förstasingel »Can’t Believe It«?
   Men, inser jag: grejen är ju att T-Pain inte bara är riktigt ful, han är riktigt tråkig också. Tråkig på ett sätt som bara beräknande musiker med fingertoppskänsla för vad som säljer och för vilka melodier kidsen gillar kan sägas vara. Tänk nämnde Kanye, eller säg Per Gessle. Det balanserar hela tiden på gränsen mellan det totalt förutsägbara och det bekvämt nyskapande – en fullkomligt ointressant position att inta på en nitton spår lång skiva. Inte minst när man är så ful, autotune-späckad och kvinnoföraktande som T-Pain.
ISABEL NELLDE
2008-11-25