Murcof: The Versailles Sessions

MURCOF
The Versailles Sessions
Leaf/Dotshop.se
Betyg: 8
 
Det talas om postklassisk musik i samband med skivor av till exempel Jóhann Jóhannsson, Max Richter och flera av artisterna som ligger på det brittiska skivbolaget Type. Ett problematiskt begrepp. Kan någonting vara postklassiskt? Nä. Men, okej, det konceptet är väl egentligen inte konstigare än sådana som postrock, postmodernism eller nyklassicism.
   Vi pratar om musik som har ena benet i den »klassiska« musikvärlden och det andra inom electronicasfären. Alternativt musiker med datorn som huvudsakligt arbetsredskap som suktar efter konsertsalar och anammar strukturer från konstmusiken.
   Mexikanen Murcof – Fernando Corona – har alltid rört sig mellan stolarna. Hemma spelades det tidigt Bach och annan klassisk musik. Och när den unge Fernando upptäckte musik på egen hand var det Jean Michel Jarre och åttiotalets olika synthskolor som lockade. När Murcof albumdebuterade i slutet av 2001 på ett mexikanskt skivbolag var det med en tidstypisk microtechno, men många av ljudkällorna hämtades från akustiska instrument. Stråkar, piano och sång kastades in i ett nytt sammanhang.
   Och det är mixen av klassiska element och subtilt utmejslad electronica som är Murcofs signum. Efter de lyckade albumen »Martes« och »Remembranza« krämade han på ordentligt på fjolårets »Cosmos«. Mikro blev makro, soundet är större, pampigare, maffigare, mer symfoniskt. Murcof spelade själv cello och piano, låtarna svällde ut till episka byggen. Jag var inte helsåld till en början – men det är musik som växt med tiden.
   Höstens album är inte den egentliga uppföljaren till »Cosmos«. Förhoppningsvis tar Murcof med sig intryck han fått från arbetet med »The Versailles Sessions« in i framtida projekt. »The Versailles Sessions« är nämligen det bästa han har gjort. Från början ett beställningsverk från ljus/ljud/vatten-festivalen »Les grandes eaux nocturnes« i det franska slottet Versailles. Barockmusik spelades in med cembalo, viola da gamba, flöjt, fiol och andra 1600-tals-instrument samt sånger av en mezzosopran. Murcof har sedan haft fria händer att stöpa om råmaterialet.
   Jag tycker inte han dekonstruerar barocken, utan tar in den i en digital kontext, skickar ut den i rymden. Murcof kan klistra om rätt rejält, och i nästa ögonblick lägga till en liten, liten detalj som skapar intressanta, dynamiska möten. Det kan vara en viola da gamba som river stora hål i luften. Ekon och olika elektroniska ljud ligger bakom och oroar. Cembalon känns trasig, som ett preparerat piano. Mystiska orgelsjok och mullrande elektronik krälar fram på inledande »Welcome to Versailles«. På »Lully’s Turquerie as Interpreted by an Advanced Script« möter en flöjtmelodi klanger á la Supersilent och cikadaliknande surrsång. Och på »A Lesson for the Future, Farewell to the Old Ways« glider mezzosopranen och en cembalo omkring i en egenartad spegelvärld.
   Barockmusik för en ny tid. Lysande.
PM JÖNSSON
2008-11-25