Per Gessle: Party Crasher

PER GESSLE
Party Crasher
Elevator/Capitol/EMI
Betyg: 7

»Don’t Bore Us, Get to the Chorus« heter en samlingsplatta med Roxette som kom för några år sedan. Bättre går det inte att sammanfatta hur det låter när Halmstads store popman sätter på sig låtskrivarhatten. Oavsett om han ger sig på gubbig rock, listpop eller singer-songwriterstämningar är Gessle en jävel på refränger. Dessutom genomsyras all musik han gör så tydligt av den egna stora kärleken till pophistorien. I hans låtar dyker det nästan alltid upp referenspunkter, en ackordvändning eller en halv melodi, som gör att man bara vet att man hört samma sak någon annanstans. Nästan aldrig kommer man på var. Ett tecken på melodisnille.
   »Party Crasher« innehåller mängder av sådana tillfällen då namn som 10cc, Jan Hammer och Abba svischar förbi längs stereohorisonten. Plattan är en återgång till Roxettes tidiga »Pearls of Passion«-dagar med blippiga ljud och enkla trummaskiner, en medvetet maskinell produktion, som om kalendern fastnat på 1987. Vi är långt ifrån »Mazarin«-land. Mest anmärkningsvärt är inte Gessles konstanta och väldokumenterade hitförmåga – »Silly Really«, »Kissing is the Key« och funkiga »Stuck Here With Me« sätter sig alla direkt – utan att han så tydligt valt att lyfta upp Helena Josefssons sång i mixen. Körsångerskan låter i den synthpoppiga omgivningen som en pånyttfödd Marie Fredriksson. Roxettes framtid verkar plötsligt helt överflödig.
   Framåt slutet planar plattan ut, men Gessle tråkar i alla fall inte ut oss.
   Det finns alltid en refräng till som måste fram.
ANDERS DAHLBOM
2008-12-02