Ludacris: Theater of the Mind
LUDACRIS
Theater of the Mind
DTP/Universal
Betyg: 7
Ludacris är den amerikanska rapvärldens svar på Filip och Fredrik. Han är mycket smartare än han gör sig. Och allra smartast är han när han är som dummast.
»Theater of the Mind« är hans sjätte album och om man fruktade att han börjar bli gammal och nöjd eller, ännu värre, sentimental och världsförbättrande, så kan man andas ut. Ludacris är fortfarande barnsligast i klassen, ful i munnen som en tandlös. Han trivs så bra som skrytsam, barnförbjuden problemskapare att han helt enkelt inte kan låta bli, oavsett hur fina salonger han egentligen hamnar i. När han endorsade Barack Obama tidigare i år tvingades Obama gå ut och officiellt ta avstånd från endorseringen på grund av dess alldeles på tok för explicita formulering. Ludacris menade inget annat än seriöst väl med sitt ställningstagande – och han är i dag av den statusen att ställningstagandet i sig själv var en nyhet i de stora medierna – han verkar bara inte kunna låta bli liksom.
Och allt det här kunde naturligtvis ha varit ofantligt tröttsamt om det inte vore så att han, som sagt, är så mycket smartare än han egentligen verkar. Och om det inte vore så att hans rim, hans språk, hans grundläggande skrivarbegåvning, är så mycket finurligare, roligare och mer kreativ än näsan alla andra barnsliga, självupptagna raptomtar från den amerikanska Södern.
Man kan ropa »Stefan och Krister!« åt vissa av ordlekarna: »Titanic flow, Titanic dough/Women on my nuts like, Where the Titanic go?« Men det är ett rop i vakuum. Även de mest dumdryga grabbflåsiga formuleringarna har ett slags språklig elegans i sig.
»Theater of the Mind« är dessutom en ny slags totalunderhållning. Bland gästerna finns inte bara T.I. och Lil Wayne utan också Ving Rhames och Chris Rock. Och det är kanske snarare där i den sistnämnda kategorin Ludacris hör mest hemma själv nu för tiden. Han är beyond rap nu. Född att underhålla. Och han vet det så väl själv. Han vet precis vad han har och hur han ska använda det. Han formulerar själv sammanfattningen i »Last of a Dying Breed«: »I’m very talented, but I should be ashamed of myself.«
PATRIK SVENSSON
2008-12-02