Akon: Freedom

AKON
Freedom
SRC/Universal
Betyg: 4

Från folk som sätter trovärdighet högre upp än mycket annat på sin lista över önskvärda egenskaper hos artister får man som r’n’b-entusiast ofta lyssna på tröttsamma anklagelser om hur plastig och tråkigt professionell scenen är. Om hur de slimmade produktionerna, skolade rösterna och den blanka finish som blivit kännetecknande för modern r’n’b skapar ett avstånd för långt att ens kunna mäta mellan musiken och det konstigt nog fortfarande ack så populära begreppet äkthet.
   Som om det nu inte vore själva poängen.
   Att kunna vända sig bort från exkluderande ideal om unika konstnärskap, gudomlig/spirituell inspiration, biologiska tolkningar och annat bjäfs som så ofta ligger som en fuktig filt över mycket av den övriga musikscenen, och i stället vända sig mot en scen där saker som kompetens och professionalism blivit centrala ingredienser i framgångssagorna är en fantastisk befrielse.
   Ju plastigare desto bättre!
   Ju blankare finish desto ärligare!
   Fan, de kan ju åtminstone sjunga.
   Åtminstone var det så jag resonerade fram tills att jag hörde den för mig av obekant anledning storsäljande Akons tredje album »Freedom«. För här kan vi verkligen prata om professionalism.
   Akon är ett geni. Förvisso ett geni så nasalt att man inte kan avgöra huruvida han använder sig av autotune eller inte i de flesta låtarna, men ändå – ett geni. Han skriver helt fantastiska melodier, gör hemskt tjusiga arrangemang och tillräckligt tjatiga refränger för att de ska funka på såväl dansgolv som i reklamradiokanalernas högrotationslista och mp3-lurarna. Vilket så klart är hedervärt, men – vilket denna hans mestadels eurotechnoinspirerade skiva bevisar – uppenbarligen inte tillräckligt.
   Ibland är det professionella helt enkelt bara osexigt.
ISABEL NELLDE
2008-12-09