Franke: Det krävs bara några sprickor för att skapa ett mönster

FRANKE
Det krävs bara några sprickor för att skapa ett mönster
Luxury/Border
Betyg: 8

Natten är så enslig. Och det finns inget du kan göra åt saken. Den är vad den är, lika omöjlig att undvika eller förhindra som livets förflackning. Lika fylld av möjligheter som aldrig slutar att rinna mellan fingrarna, möjligheter som kanske kunde anas strax före skymningen men sedan alltid utmynnar i de tysta skrik som göms i gryningens resignation.
   Det finns de som håller på med musik för att underhålla. Det finns de som vill lämna ut sig själva. Det finns förstås de som främst vill in i rampljuset och de som ser det som ett kall.  

   Sedan finns det de som gör det för att stå ut. Inte för att de nödvändigtvis mår så mycket bättre av det men alternativet ter sig än mer obehagligt.
   En skiva med Franke slår inte direkt kullerbyttor av glädje. Men till skillnad från flertalet andra vet göteborgskvartetten (ibland kvintetten) tvärsäkert vad de vill göra med sin musik. De kan dessutom löpa linan ut, i dess yttersta form, eftersom deras alienerande attityd och poetiska pretentioner sträcker sig långt bortom det här med fåfänga eller behov av att behaga.
   Som Fredrik Franke, som vanligt i en text av sin bror Nicklas, sjunger i öppningslåten på det nya albumet:
   »Jag går alltid obemärkt förbi
   och uppriktigt sagt så är jag
   rätt stolt över det«
   I dagens klimat får väl det kategoriseras som ett politiskt statement.
   Utan att vika en tum från sin öronbedövande oro får Franke på uppföljaren till det sex år gamla – och med åren alltmer omsusade – debutalbumet »Optimismens hån« till en ljudbild som det slår gnistor om. Jämfört med mycket annat låter det fortfarande obekvämt skavande, denna gång emellertid med ett större mått av attack och rytmik i rasslet än vad fallet var på den postpunkarketypiskt nollställda föregångaren. I »Burnette, Horton och Blake« och »Skinnad« är det amfetaminerade rockabillydrivet rentav så Link Wray-vildsint att man som lyssnare måste klamra sig fast vid armstöden för att inte flyga av stolen.
    Tydliga motsvarigheter till föregångarens knockoutsinglar »Aldrig förstå« och »Ställs mot dig« saknas måhända, men om »Optimismens hån« på det stora hela var en skiva man främst älskade i teorin känns det redan nu som att man inte kan spela »Det krävs bara några sprickor för att skapa ett mönster« nog ofta. En delförklaring är att Franke anno 2003 aldrig riktigt tilläts ta över ett Sverige som verkligen behövde ett band av deras sort; 2009 vet vi att det tomrummet är mångfalt större.
   Nätterna blir ju inte mindre ensliga och de kommer omöjligen låta dig tro något annat, någonsin.
PIERRE HELLQVIST
2009-01-13