Diplo: Decent Work for Decent Pay

DIPLO
Decent Work for Decent Pay
Ninja Tune/Playground
Betyg: 1

Ekonomisk inflation är som bekant ingen bra grej. Pengarna blir fler och mindre värda, blir till värdelösa högar av skit som ingen längre längtar efter eller får en kick av att få tag i, blir madrasstoppning i stället för välfärd. Samma sak över hela spektrat av kapitalismen; alla dessa värdelösa högar med skit vi flyttar från andrahandslägenhet till andrahandlägenhet, utan att egentligen veta varför vi ens tyckte det var en bra idé att köpa den från början. Samma sak med musiken vi älskar eller älskade – kärleken tvättas ur effekterna i takt med att de populariseras eller görs till allmängiltiga. Det enda som blir kvar efter musikalisk inflation är tomheten.
   Oavsett om man lyssnar på dansmusik eller hiphop kan remixen sägas ha gått från att vara något som tack vare vinylivrande DJ:s öppnade upp våra ögon mot nya detaljer eller oanade kvaliteter i musiken till att i stället ha blivit ett bekvämt sätt för artisten att få ännu en post tillägnad sig i mp3-bloggens RSS. Musikalisk inflation i sitt esse. I stället för att förhöja upplevelsen av musik har remixen smutsat ned den, gjort den förgänglig och försumbar, gjort den till ekonomi snarare än den kultur den borde vara.
   Att få M.I.A:s före detta pojkvän Diplos samlade remixgärning i handen och inte bara tvingas genomlida den långa timme av hetsig, ofokuserad och meningslös upphackning i baile funk-format den innebär, utan dessutom behöva göra det med vetskapen om att Diplos motiv bakom skivsläppet varit att komma ifrån ett ogynnsamt skivkontrakt är att hamna ansikte mot ansikte med den musikaliska inflationen.
   Ingen av remixerna på »Decent Work for Decent Pay« tillför någonting annat än samtidsångest till originalverken; de sätter fantastiska låtar som Daft Punks »Harder Better Faster Stronger«, Peter Bjorn And Johns »Young Folks« och M.I.A:s »Paper Planes« i en sämre dager än någonsin förut. Låtarna förlorar både i estetiskt värde och känslomässig intensitet, och vinner heller ingenting i gengäld.
   Det här är remixer för remixens egen skull, och en vara till försäljning för försäljningens egen skull. Det enda »Decent Work for Decent Pay« får mig att hoppas på är att remixkulturen snart nått sin kulmen, för det här är ingenting annat än sorglig tomhet.
ISABEL NELLDE
2009-02-03